Jag medverkar i senaste numret av Axess som redaktör för Dossier-sektionen. Temat är "Demokratin efter krisen". Jag skriver själv under rubriken "Demokrati utan ledare" om bristen på politiskt ledarskap och vilka konsekvenser detta kan få. Dessutom medverkar Adam Cwejman ("Så blev Östeuropa en förebild"), Per Månson ("En tjänsteman i Kreml") och Håkan Tribell ("Politik är att välja"). Här ett kortare utdrag ur min text:

När politik alltmer blir en fråga om kompetens - när experter fyller politiska roller och politiker framträder som experter - finns en uppenbar risk att den demokratiska legitimiteten på sikt urholkas. Att politiker genomför förslag som man vet saknar stöd hos väljarna är ibland nödvändigt. Problemet i stora delar av Europa är att ledande beslutsfattare i ett antal länder konsekvent under en längre tid har fört en politik som gått på tvärs med väljarnas önskningar, utan att ens låtsas ha ambitionen att argumentera för den riktning man val. Exempel är egentligen överflödiga, här räcker att nämna två: Europapolitiken och invandringspolitiken.

Som en direkt konsekvens av oviljan, alternativt oförmågan, att vinna legitimitet tenderar tyvärr idag det tydligaste demokratiska ledarskapet att istället formuleras av globaliserings- och invandringsfientliga partier som vilar på traditionell nationalistisk grund. Europeiska väljare tvingas därför in i ett val mellan kompetenta ledare utan utpräglade idéer och idéburna men oerfarna och radikala populister.

Till de senares fördel talar det faktum att även etablerade politiker i krisens hetta otvetydigt väljer att prioritera snäva nationell intressen. Därmed legitimerar den ekonomiska krisen en nationalistisk politik och indirekt även de nationalistpartier som dessutom kan frånsäga sig allt ansvar för de beslut som försatt de europeiska staterna i dagens prekära situation.

Ingen av Dossier-texterna finns på nätet men jag rekommenderar ett inköp av tidningen, eller ännu hellre en prenumeration.

Missriktad kritik mot Hirsi Ali

Den senaste veckan har många twittrat och bloggat ilsket om Ayaan Hirsi Ali. Bakgrunden är dels en intervju i nya numret av Axess, dels en temakväll i Axess-TV.

Jag instämmer i delar av kritiken mot Hirsi Ali - hon är alltför svepande och generaliserande när hon talar om islam och muslimer och hennes argument för exempelvis minaretförbud är inte direkt övertygande. Jag håller också med om att det är märkligt att göra debattprogram där alla tycker ungefär samma sak (även om kvällen avslutades med Tariq Ramadan).

Men på en punkt är jag helt oenig med Hirsi Alis kritiker. I intervjun med Johan Lundberg i Axess säger Hirsi Ali att:

kristna, feminister och upplysningstänkare bör organisera sig och bjuda motstånd. Man måste aktivt propagera för det som man tror på. De som tror på upplysning, på feminism och på kristendom måste visa övertygelse; de måste åka ut till de invandrartäta områdena och faktiskt våga stå upp för och propagera för att det som de tror på är det allra bästa.

Detta lyfts fram av bland andra Sakine Madon och Isobel Hadley-Kamptz som (ett av flera) exempel på Hirsi Alis "antiliberalism" och "intolerans".

Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sitt budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare.

Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Problemet med Hirsi Ali är inte att hon vill att kristna, feminister och upplysningstänkare ska försöka värva nya medlemmar utan att hon, genom sitt stöd för minaretförbud, är inkonsekvent och vill begränsa handlingsfriheten för muslimska samfund.

Kritisera henna gärna för det, men blanda inte ihop korten. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra. Alternativet till det Hirsi Ali förespråkar i citatet ovan är ju det statiska samhälle som identitetspolitikens anhängare värnar, där individer reduceras till företrädare för sin kultur och där dessa kulturer lever sida vid sida men utan broar emellan.

(En mindre anmärkning är att det känns lite löjligt att försöka göra en poäng av att Hirsi Ali propagerar för kristendom när a) hennes ateism är minst sagt välkänd, och b) hon i meningen därefter lyfter fram Christopher Hitchens och Richard Dawkins som positiva exempel.)

(Jag har tidigare skrivit om Hirsi Ali här)

Den svenska individualismen

Hur ska vi förstå den svenska individualismen? I förra numret av Axess Magasin skrev Per Svensson en tänkvärd artikel där han bland annat hävdade att nonkonformismen blivit norm i den svenska debatten. Avvikelsen har blivit det normbildande, medan det normala smutskastas.

I senaste numret av Axess replikerar Gina Gustavsson (ej på nätet) och hävdar att Svensson missförstått innebörden i den svenska individualismen. Det finns inte alls någon norm som tillåter oss att göra vad vi vill. Vi får tänka fritt, men inte bete oss hur som helst. Det är hur vi tänker, inte vad, som är det intressanta. Lisa Simpson, inte Pippi Långstrump.

Jag tror att Gina Gustavsson har helt rätt i detta. Kenta och Stoffe har aldrig någonsin utgjort normen i det svenska samhället. En stark individualism motsvaras inte automatiskt av en respekt för avvikelser.

Men i detta ligger också ett problem som vi behöver synliggöra. ”Hur” reduceras nämligen ofta, inte minst i integrationssammanhang, till en ganska inskränkt föreställning om vilka som är kapabla till en individuell vilja, och vilka utfall som är rimliga att tolka som resultat av autonoma beslut (vilket, som Gustavsson skriver, exkluderar både horan och hemmafrun).

Jag resonerar själv kring det här fenomenet, och dess demokratiska implikationer, i en kommande artikel i tidskriften International Review of Sociology. Ett huvudargument i den artikeln är att individualismen i den svenska politiska diskursen oftast är underordnad andra mål. När jag skisserade artikeln hade jag för avsikt att bland annat studera debatten kring en individualiserad föräldraförsäkring, för att se hur individualiseringsargumentet används i konkret politisk argumentation. Det visade sig vara en ganska dum idé: efter att ha läst något hundratal debattartiklar om ämnet hade jag bara lyckats hitta en enda där ett individualiseringsargument överhuvudtaget förekom, och då som ett sekundärt argument. Överallt var principen om en individuell försäkring underordnad det övergripande målet om ”jämställdhet”.

För övrigt får jag nog säga att jag tyckte Axess tema-nummer om mångkulturalismen var en besvikelse med en ganska tröttsam upprepning av gamla argument. Bäst, förutom Gustavssons artikel, var Johan Wennströms intervju med filmregissörerna Ruben Östlund och Måns Månsson (ej heller på nätet) som faktiskt lyckades säga något intressant (se här för en något mindre positiv läsning).