Om behovet av ideologi i integrationsdebatten

Frilansskribenten Sakine Madon hör till de mer spännande rösterna i den annars ofta så bedövande integrationspolitiska debatten. I en färsk rapport för Bertil Ohlininstitutet - Sluta särbehandla! - hävdar hon att myndigheter och politiker ännu inte gjort upp med identitetspolitiken utan hänger fast vid ett kollektivistiskt tänkesätt, med negativa effekter för integrationen som följd.

Madons korta rapport är intressant läsning på flera sätt. Först och främst för att hon ställer rätt frågor. Hon tittar bland annat på riksdagspartiernas parti- och, i förekommande fall, integrationspolitiska program och granskar huruvida man talar om invandrare som ett kollektiv och hur man ställer sig till en gruppbaserad politik.

Resultatet blir dock inte lika tydligt. Vad Madon visar är helt enkelt att det integrationspolitiska området kännetecknas av otydliga ideologiska skiljelinjer. Detta är både väntat och alarmerande. Jag tror att få saker har en så entydigt negativ inverkan på den integrationspolitiska debatten som de centrala aktörernas grumliga ideologiska självförståelse av den egna politiken.

Madon är också ett föredöme i det att hon lyckas diskutera integrationspolitik utan att moralisera. Här finns inte de sedvanliga resonemangen om onda mot goda och, mycket imponerande, i en 29 sidor lång text nämns inte ordet tolerans en enda gång. Istället skriver hon om integrationspolitik som vilket politikområde som helst. Det är både befriande och effektivt.

Men det finns även en del mer att önska. Genomgången av partiernas syn på identitetspolitiken är i tunnaste laget. Materialet hade med fördel kunnat kompletteras av en närstudie av argumentationen i någon central debatt, för att se hur de luftiga idédokumenten står sig när de ska appliceras i praktiken (granskningen av två kommuners skilda integrationspolitik är bra men det blir ett litet för stort glapp mellan rapportens två delar). Det hade också varit önskvärt med någon form av jämförelse över tid. Madon antyder att en förändring har ägt rum - i riktning bort från identitetspolitiken - men belägger den inte.

Även om jag utan reservationer delar kritiken av identitetspolitiken - jag har skrivit utförligt om det ämnet här - är jag dock en smula tveksam till hur lättvindigt Sakine Madon (och andra profilstarka liberala skribenter, t ex Dilsa Demirbag-Sten) framställer Sverige som präglat av mångkulturalism. När Sakine Madon här uppmanar oss att ”sluta särbehandla” måste vi samtidigt komma ihåg att Sverige, i internationell jämförelse, hör till de länder som nog särbehandlar sina medborgare allra minst. Som genomgången av partierna visar är det exempelvis endast Miljöpartiet (och, om man går utanför riksdagen, Sverigedemokraterna) som företräder vad som kan beskrivas som en tydlig identitetspolitik (i MP:s fall en mångkulturalistisk, I SD:s fall en nationalistisk). Och ser man till debatten det senaste decenniet är det väldigt få bortom Masoud Kamalis utredning och DN Kultur som formulerat några identitetspolitiska önskelistor.

Sakine Madon sätter exempelvis ribban för särbehandling väldigt lågt när hon i Socialdemokraternas partiprogram anser sig hitta en motsättning mellan å ena sidan ett värnande om ”religiös och kulturell mångfald” och å andra sidan universella rättigheter. Jag har svårt att se vari motsättningen består och Madon förklarar den inte heller.

För att vi ska få en bra ideologisk debatt om integrationspolitiken krävs inte enbart att skiljelinjerna synliggörs, utan också att nyanserna inte går förlorade. Den debatt som följde på Johan Lundbergs artikel i senaste Axess (där han av för mig oklar anledning inkluderade just Sakine Madon i de anklagades skara) har tyvärr präglats av just detta. En sån som Ayaan Hirsi Ali har av somliga förvandlats till en karikatyr vars argument man kan förvanska hur som helst. Istället för en spännande och välbehövlig intellektuell diskussion om hur man som liberal kan förhålla sig till de nya utmaningar som det mångkulturella samhället medför har vi fått se ett antal inlägg där själva avfärdandet av vissa åsikter och argument som icke-liberala/icke-demokratiska blivit själva poängen.

(Jag lyfter för övrigt fram frågan om nya skiljelinjer i mångkulturalismdebatten i en recension av Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals i julinumret av Axess - ej på nätet.)

Missriktad kritik mot Hirsi Ali

Den senaste veckan har många twittrat och bloggat ilsket om Ayaan Hirsi Ali. Bakgrunden är dels en intervju i nya numret av Axess, dels en temakväll i Axess-TV.

Jag instämmer i delar av kritiken mot Hirsi Ali - hon är alltför svepande och generaliserande när hon talar om islam och muslimer och hennes argument för exempelvis minaretförbud är inte direkt övertygande. Jag håller också med om att det är märkligt att göra debattprogram där alla tycker ungefär samma sak (även om kvällen avslutades med Tariq Ramadan).

Men på en punkt är jag helt oenig med Hirsi Alis kritiker. I intervjun med Johan Lundberg i Axess säger Hirsi Ali att:

kristna, feminister och upplysningstänkare bör organisera sig och bjuda motstånd. Man måste aktivt propagera för det som man tror på. De som tror på upplysning, på feminism och på kristendom måste visa övertygelse; de måste åka ut till de invandrartäta områdena och faktiskt våga stå upp för och propagera för att det som de tror på är det allra bästa.

Detta lyfts fram av bland andra Sakine Madon och Isobel Hadley-Kamptz som (ett av flera) exempel på Hirsi Alis "antiliberalism" och "intolerans".

Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sitt budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare.

Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Problemet med Hirsi Ali är inte att hon vill att kristna, feminister och upplysningstänkare ska försöka värva nya medlemmar utan att hon, genom sitt stöd för minaretförbud, är inkonsekvent och vill begränsa handlingsfriheten för muslimska samfund.

Kritisera henna gärna för det, men blanda inte ihop korten. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra. Alternativet till det Hirsi Ali förespråkar i citatet ovan är ju det statiska samhälle som identitetspolitikens anhängare värnar, där individer reduceras till företrädare för sin kultur och där dessa kulturer lever sida vid sida men utan broar emellan.

(En mindre anmärkning är att det känns lite löjligt att försöka göra en poäng av att Hirsi Ali propagerar för kristendom när a) hennes ateism är minst sagt välkänd, och b) hon i meningen därefter lyfter fram Christopher Hitchens och Richard Dawkins som positiva exempel.)

(Jag har tidigare skrivit om Hirsi Ali här)

Integrationsdebatten behöver mer ideologi och mindre moraliserande

Hur bör invandrings- och integrationspolitiken debatteras? Mitt standardsvar är: som vilka andra frågor som helst. Vänster och höger formulerar problemen på olika sätt och ger olika svar. Låt debatten synliggöra detta.

Så upplever jag dock inte att det är. Min bild är snarare att ideologiska konflikter spelar en undanskymd roll i integrationsdebatten. Det moraliseras och motståndare som i andra sammanhang bemöts värdigt tillskrivs här slentrianmässigt dolda motiv (förslag om språktest ses till exempel inte som liberal politik utan som flört med främlingsfientlighet). Att detta problem har förvärrats av Sverigedemokraternas växande stöd behöver kanske inte påpekas, men min minnesbild är att det var ungefär så här även långt innan SD blev en politisk kraft att räkna med.

Kunskapskanalens storforum om integrationspolitik, som går att se här, utgjorde därför ett steg i rätt riktning. Det var en saklig och intressant debatt mellan överlag kunniga och engagerade personer, både inom och utanför partipolitiken.

Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.

För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

I övrigt tycker jag att programmet visade att det mycket väl går att ha med Jimmie Åkesson utan att helheten blir lidande. Även om programledaren Lennart Persson svajade några gånger behöll han fokus kring sakfrågorna och samtalet var aldrig nära att urarta aldrig till någon metadebatt om hur SD ska bemötas.

Åkesson själv är som sämst när han inte enbart kan kritisera utan dessutom ska formulera ett alternativ. Jag tvivlar till exempel starkt på att han får särskilt många med sig när han lyfter fram den tyska gästarbetarmodellen som en förebild för Sverige.

Till sist: jag ogillar egentligen att svara på frågor av typen "hur bekämpar man Sverigedemokraterna" men om jag fick tillräckligt bra betalt för att säga något smart skulle det handla just om att tydliggöra ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna, även på invandrings- och integrationspolitikens område.