Sverigedemokraterna och den villkorade toleransen

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? använder jag termen "villkorad tolerans" för att fånga en position som blivit allt vanligare i debatten om det mångkulturella samhället.

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Det här tänkandet har det senaste decenniet fått fäste i debatten i många europeiska länder och speglas även i en del ny lagstiftning. Typiska företrädare i europeisk debatt är till exempel Pascal Bruckner, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Christopher Caldwell och David Goodhart. Akademisk inspiration hämtas från exempelvis de nu avlidna Brian Barry och Susan Moller Okin. På partinivå finns exempel som List Pim Fortuyn i Nederländerna, och därefter liberala partier i Nederländerna och Danmark. Exempel på policyförändringar som speglar tänkandet är skärpta regler för äktenskap med minderåriga och nya kunskaps- och värderingstester som kommit att villkora medborgarskap och/eller uppehållstillstånd.

I de flesta europeiska länder handlar den här debatten nästan uteslutande om islam, även om det finns en del nationella variationer.

I Sverige har vi hittills sett mindre av det här. Folkpartiet och Moderaterna har vid olika tillfällen närmat sig den villkorade toleransen när man föreslagit till exempel språkkrav och integrationskontrakt. Men det har samtidigt varit slående vilka svårigheter partiernas företrädare har haft att ideologiskt motivera politiken. De har också ofta hamnat i underläge i debatten mot dem som reflexmässigt (och orättfärdigt) avfärdat alla dess förslag som främlingsfientliga.

Men villkorad tolerans måste skiljas från främlingsfientlighet och från extremhögerns nationalism. De personer jag räknat upp har mycket lite gemensamt med Le Pen, Haider eller Blocher. (Sen finns det såna som Pia Kjaersgaard och Geert Wilders som friskt blandar klassisk främlingsfientlig retorik med inslag av villkorad tolerans). Men det betyder inte att all kritik av islamism eller varje förslag om slöjförbud automatiskt är uttryck för främlingsfientlighet.

Var kommer då Sverigedemokraterna in i bilden? Partiets rötter i extremhögern gör det förstås mycket svårt för dem att med trovärdighet försvara liberala värden. Det är inget liberalt parti, utan ett nationalistiskt. Som jag skrev igår är Jimmie Åkesson sannerligen ingen Hitler, men han är heller ingen Siv Jensen eller Pim Fortuyn.

Men hur länge till? Min bild är att man sakta men säkert trots allt är på väg mot det jag kallar för den villkorade toleransen. Medvetet eller omedvetet vet jag inte, men genom att så tydligt fokusera på islam/islamism/muslimer som man nu gör, markerar man också en övergång från att vara ett allmänt invandringsfientligt parti till att bli ett mer koncentrerat islam-/muslim-/islamistfientligt. Därifrån är steget inte särskilt långt till att hävda att invandringen i sig inte är något problem, förutsatt att det är invandrare från rätt länder som kommer hit. Man får lättare att bemöta invändningar som att invandringen historiskt varit gynnsam, och man får lättare att besvara frågan om vad som är svenskt, genom en tydligt utmålad icke-svensk fiendebild.

Här finns också en väljarmässig potential. De flesta svenskar gillar mångkultur och tycker det är bra att Sverige har tagit emot många invandrare. De tycker också att invandringen har berikat det svenska samhället. Men en stor majoritet (80 procent i integrationsbarometern häromåret) tycker dessutom att invandrare har skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Och väldigt många svenskar är djupt skeptiska till islam. När svenskar ombeds rangordna religioner (en mycket konstig fråga, det ska erkännas) hamnar islam allra sist.

Frågan är då: ska de etablerade partierna vänta på att Åkesson blir rumsren, och hinner samla ihop både argument och mer slipade medarbetare, eller ska man redan nu ta debatten om sakfrågorna? Inte nödvändigtvis med Sverigedemokraterna, men med varandra?

Jag tror dessvärre att man håller på att måla in sig i ett hörn. När man bemöter Åkesson genom att hävda att "du drar alla över en kam, alla muslimer är inte islamister" erkänner man indirekt att islamisterna är ett problem. Men är de det? På vilket sätt? Och vad ska vi i så fall göra åt dem? Och när man försöker motbevisa de påståenden Åkesson gör - om våldtäkter, terrorism eller fläskkött - lägger man debatten på fel planhalva. För vad händer den dag Åkesson kan visa upp odiskutabel statistik som ger honom rätt? Ska vi då erkänna att vi hade fel, i vårt försvar av det mångkulturella samhället? Eller är vi beredda att försvara det, även om det rymmer islamister och leder till minskad fläskkonsumtion bland våra dagisbarn?

För övrigt noterar jag att det har skrivits en del klokt sedan jag igår, lite förhastat, dömde ut debatten. Se till exempel hos Johan Ingerö, Sanna Rayman och Ola Berg.

Recensioner

Idag toppar Göteborgs-Posten med Lars Åbergs recension av min bok (inte på nätet än).

En betydligt mindre positiv recension, med replik från mig, kommer dyka upp i statsvetenskaplig tidskrift, framåt vintern.