16 juni 2011

Sverigedemokraternas första år i riksdagen

Det första året med Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag är nu snart till ända. Hur gick det?

För mig är den övergripande bilden präglad av bristen av dramatik. Mitt starkaste minne förblir den Sverigedemokratiska riksdagsgruppens uttåg ur Storkyrkan, i samband med Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande i oktober (jag skrev om den händelsen här). Men väl inne i riksdagen har skandalerna och tumultet uteblivet. 



Jag tror att Sverigedemokraterna medvetet har hållit en låg profil. Partiet har högt ställda ambitioner och då är det klokt att ägna det första riksdagsåret åt att se och lära. Partiet har utöver tålamod också visat prov på god sammanhållning. Utifrån är det omöjligt att identifiera några allvarligare sprickor eller motsättningar inom partiet.

Opinionsmässigt har SD legat stabilt sedan valet. I SCB:s majundersökning tangerade man valresultatet på 5,7 procent. Men det är långt kvar till nästa val. Ny Demokrati hade vid motsvarande tid 1992 över 10 procent i opinionsmätningarna, för att i valet 1994 få 1,5 procent. Även Miljöpartiet hade vid motsvarande tid 1989 mycket höga siffror, men fick ändå lämna riksdagen 1991.

Vad har SD då betytt för svensk politik? Att Sverige leds av en regering som saknar majoritet i riksdagen är som bekant helt normalt. Det var snarare mandatperioden 2006-10 som var avvikande, med en majoritetsregering som höll ihop en hel mandatperiod. Det är därför inte heller det minsta anmärkningsvärt att regeringen inte har fått igenom hela sin politik. Sakpolitiskt har Sverigedemokraternas inflytande det första året varit marginellt. 

Den fråga som vägrar släppa taget gäller hur de övriga partierna ska förhålla sig till SD. Idag skriver Markus Uvell på Aftonbladets debattsida att regeringen och Socialdemokraterna bör erkänna att de ibland faktiskt bygger sin strategi på stöd från och "i stället för att ljuga för väljarna bör de öppet bjuda in till SD till samtal - när sakfrågan är rätt".




Han får mothugg av statsvetaren Ulf Bjereld som anser att de övriga partierna tvärtom bör fortsätta att försöka isolera SD. Hellre att SD odlar sitt martyrskap än att de legitimeras.

Jag är enig med Bjereld om att tröskeln för att rösta på SD skulle minska om partiet legitimerades genom att andra partier samarbetade med dem. Erfarenheten från andra länder är emellertid att det är mycket svårt att över någon längre tid upprätthålla en bred mur mot ett enskilt parti. Jag har tidigare skrivit om att jag även i Sverige förutspår en ”normalisering” av SD, om än på längre sikt. Är då detta önskvärt?

För att en isolering av SD ska vara legitim krävs två saker. För det första konsekvens. Partierna måste mena vad de säger och agera därefter. Ju fler exempel av den sort som Uvell lyfter fram, desto fler sprickor i muren med urholkad trovärdighet som följd.

För det andra krävs en övertygande motivering. På vilka grunder utesluts SD? Jag kan själva komma på tre tänkbara skäl varför ett parti ska behandlas med annorlunda metoder:

  1. Extrem ideologi
  2. Extrema åsikter i sakfrågor
  3. Säkerhetshot
I svensk politisk historia har (3) och delvis (1) använts för att hålla VPK borta från regeringen. Däremot hindrade det inte Socialdemokraterna från att använda VPK som ett stödparti i riksdagen och genom att VPK med tiden alltmer distanserade sig både från kommunismen och Sovjetunionen, blev också partiet mer rumsrent och idag framstår borgerliga debattörer och politiker som försöker skrämma rödgröna väljare med Vänsterpartiets historia som rätt löjliga. (Jag har tidigare jämfört SD med VPK här)

När det gäller SD är (3) irrelevant, partiet kan knappast av någon uppfattas som ett säkerhetshot. För att avfärda partiet på ideologiska grunder (1) krävs förmodligen att man kan visa att partiet är något som man förnekar. SD beskriver sig själva som ett nationalistiskt parti. Om detta vore tillräcklig grund för isolering skulle många som skriver om partiet känna ett sådant behov av att istället stämpla dem som rasistiska eller främlingsfientliga. Men främlingsfientlighet är ingen ideologi, utan ett, otympligt, analytiskt begrepp vars innebörd måste specificeras (att säga att SD ska särbehandlas för att de är främlingsfientliga säger ingenting så länge vi inte har satt upp ett kriterium för främlingsfientlighet). 

Återstår då att visa att SD bygger på en rasistisk grund, utan att samtidigt urvattna betydelsen av ett så viktigt begrepp som rasism. Här glider argumentationen ofta över i en kritik av sakfrågorna (2). SD beskrivs som extrema genom sin invandringspolitik. Detta leder till nästa problem: SD vill inte ha ett totalstopp för invandring. Och inget parti i Sverige vill ha fri invandring. SD är inte heller ensamma i svensk politik om att lyfta fram problem med mångkultur och mångkulturalism. Alltså handlar det om gradskillnader på en och samma skala. Hur mycket invandring ska vi ha? Hur ska den regleras?

Min poäng är inte att SD inte är annorlunda än andra partier. Det anser jag nämligen att de är. Men däremot är jag skeptisk till att det över en längre tid går att upprätthålla bilden av att SD är så pass annorlunda från andra partier att de måste särbehandlas. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta dock avgörande. De 5,7 procent av väljarna som röstade på SD måste få en giltig förklaring till varför just deras parti ska särbehandlas.

10 kommentarer:

  1. Din analys verkar skilja sig ganska mycket åt om man till exempel jämför med EXPO:s analyser. Har du inte läst, eller menar du att dom är helt ute och cyklar?

    SvaraRadera
  2. En aning blåögt.
    Hmm, din första poäng är dock helt felaktig. SD har i försvarsutskottet klart och tydligt sagt att Finland, Estland, Lettland och Litauen är Rysslands bakgård och att Ryssland där bör vara fritt att göra vad de vill. Detta är ett påstående som i praktiken gör det omöjligt för Sverige att samarbeta med Baltikum om SD skulle ingå i en regering och uttalandet uppmärksammas i Baltisk media.

    Man behöver vidare inte urvattna begreppet rasism det minsta, det var länge sedan de fattade att det inte håller att snacka om 'ras' och att man kan göra exakt samma resonemang fast utgå från orden 'kultur och 'etnicitet'. Blåögdhet bör inte få en att där tro att det är någon egentlig skillnad mellan de som säger att det är dåliga gener och de som säger att det är dålig etnicitet som är ansvaret för all världens elände. Med det kulturbegrepp som SD har kan man dessutom inte förändra sin kultur. Den är statisk, lite som... Ja just det. Precis som ens gener anser det att det är någonting man i stort sett föds med och aldrig kan förändra. Slutligen, man samarbetar med de partier man har gemensamma ståndpunkter med. Av den anledningen samarbetar inte M och V. SD har bara en enda ståndpunkt som de bryr sig om, och det är att muslimer är farligare än atomvapen (det är för övrigt av den anledningen de måste klappa den ryska björnen ömt, bara om Ryssland är en krambjörn kan de tjejenska separatisterna vara 'onda muslimer') och det är en ståndpunkt de inte delar med något annat parti, så vad ska man förhandla om egentligen?

    SvaraRadera
  3. Jag håller med om att SD. troligen gör allt för att inte upprepa ND. misstag. SD. är precis som bloggförfattaren skrev inne i en period med att "se och lära" sig det (fula) politiska spelet.

    Dagens beröringsskräck och isolering är antagligen den rätta metoden från de etablerade partierna, förutsatt att SD. åker ut ur riksdagen vid nästa val. Så långt inga problem!

    Att sia om kommande valresultat är tämnligen meningslöst, ty dessa brukar vara baserde på önskedrömmar och förutfattade meningar.

    Men det är ett faktum at SD. i varje val har fördubblat sitt väljarstöd. Detta kan naturligtvis inte fortsätta i evighet, men låt oss anta att SD. i nästa val får ca. 10 procent.

    Vad skall då de etablerade partierna göra?

    Det blir ändå besvärligae för de etablerade partierna om ett eller flera av dessa partier samtidigt har åkt ut ur riksdagen.

    I denna situation måste de etablerade partierna tänka till, den gamla metoden med isolering och utfrysning blir ändå mer omöjlig och troligen även kontraproduktiv.

    mvh.

    x.

    SvaraRadera
  4. Jag bedömer inte att SD är ett rasistiskt parti.
    Huvudskälet är att SD förespråkar en långtgående assimilationspolitik. Den kan man tycka vad man vill om, men det är en väsentlig skillnad mot en politik som utgår från att individer bär med sig sin kollektiva tillhörighet genom blodet och därmed inte kan assimileras. SD definierar svenskhet genom traditioner, språk, värderingar, kultur, men inte genom blodsband. För mig är det viktigt att göra denna distinktion. Det finns nämligen ett antal partier och rörelser i Europa som är rasistiska i denna mening, och då bör den etiketten reserveras för dem.

    SvaraRadera
  5. "Det finns nämligen ett antal partier och rörelser i Europa som är rasistiska i denna mening, och då bör den etiketten reserveras för dem."

    Visst, och även i Sverige har vi ju ND (som t ex har BNP, NPD etc som broderpartier ute i Europa) och "Svenskarnas parti". SD:s motståndare vill givetvis inte gärna erkänna det, men partiet har genomgått djupgående ideologiska och politiska förändringar genom åren och det har ju inte precis gått friktionsfritt heller; partiet har plågats av rasande falangstrider, massavhopp, svåra partisplittringar etc. Det är egentligen ett under att partiet finns kvar (Expo har inte så få gånger förutspått partiets nära förestående kollaps), men humlan flyger och har nu lyft ända in i riksdagen. I övrigt ett bra blogginlägg, Andreas. Du gör utan tvekan de bästa analyserna av SD från akademiskt/medialt håll. Någon drog upp Expo:s "analyser" och att dina skiljer sig markant från dessa. Det är bara ett sundhetstecken som tyder på intellektuell hederlighet och objektivitet; Expo är som alla (?) vet en politisk motståndare till SD som sysslar med anti-SD-propaganda (vad sägs om opretentiösa boktitlar som "Sverigedemokraterna har fel" etc) snarare än seriös forskning.

    SvaraRadera
  6. "så länge vi inte har satt upp ett kriterium för främlingsfientlighet"

    Precis, vad är främlingsfientlighet? Är det att överhuvudtaget ha synpunkter på invandringspolitiken?

    Varför går det att diskutera frågan i alla andra länder medan Sverige är fullt av såna som "Ingenjören" som omedelbart stryper diskussionen genom anklagelser om rasism.

    Jag tror jag har frågat dig det förut och upprepar: vad tror du det är i den svenska metaliteten eller självbilden som omöjliggör en sansad debatt?

    SvaraRadera
  7. Att Sd skulle implodera är nog rätt osannolikt, både Mp och NyD var helt nya partier när de lyckades komma in och hade inte likt Sd byggt upp en stabil väljarbas under lång tid. De interna konflikter som knäckte NyD finns inte eller längre hos Sd, dessa har man redan lagt bakom sig.

    Sakpolitiskt finns det inte direkt någon fråga som man kan peka på som en framgång för Sd. Däremot metapolitiskt kan man nog säga att Sd har haft en stor betydelse i sin huvudfråga: immigrations/integrationspolitik. Tidigare var ju den enda legitima debatt som officiellt fördes i frågan var om hur Sverige skulle hantera omfattande humanitär invandring och hur man skulle skapa ett mångkulturellt Sverige. Numer kan man officiellt ifrågasätta mångkulturalismen, och även i viss mån migrationspolitiken, utan att per definition har straffat ut sig som en ”högerextrem rasist” (utom möjligtvis hos den kulturradikala vänstern vars inflytande är betydligt mindre än tidigare). Debattinlägg som för bara för 10 år sedan hade varit helt otänkbara publicera nu i media. Utvecklingen är naturligtvis inte enbart pga. av Sd, den beror minst lika mycket på att den påverkats av den debatt som förs i våra grannländer och i övriga Europa.

    Frågan är hur länge man kan lyckas uppehålla någon enad fasad mot Sd när en sådan i förlängning kommer att ha ett mycket högt realpolitiskt pris? Det kommer i sakpolitik kosta betydligt mer att bibehålla isoleringen än att förhandla med Sd och det finns, som påpekas här eller inga starka sakpolitiska eller ideologiska skäl för att man skall fortsätt med det.

    Saken skulle ju ställas på sin spets om det rödgröna blocket blev större än alliansen vid valet 2014, men Sd behåller sin vågmästarroll, ett långtifrån osannolikt scenario. Skulle alliansen i ett sådant läge självmant släppa fram en rödgrön minoritetsregering eller sätta sig i förhandlingar för att kunna sitta kvar? Att alliansen i förhandlingar skall försöka söka stöd hos Mp, som har föreslagits, kommer att kräva mycket stora eftergifter, om de ens går. Det är ju ett mycket stort steg för Mp att byta block och det skulle också medföra att oppositionen inte längre hade något trovärdigt regeringsalternativ. Migrationsöverrenskommelsen med Mp gav ju knappast heller mersmak, och var inte direkt något som var populärt hos allianssympatisörer, alliansen fick göra stora eftergifter utan att få något tillbaka. Sakpolitiskt skull förhandlingar med Sd med största sannolikhet ge betydligt bättre utfall och möjlighet till en stabil minoritetsregering. En rödgrön minoritetsregering skulle dock bli mycket svag eftersom man knappast kan räkna med ens passivt stöd från vare sig Sd eller något alliansparti. Att locka över något alliansparti till ett mer långtgående samarbete är nog en rätt döfödd idé, man måste då sätta sig i blocköverskridande förhandlingar om budgetar och i princip varje sakfråga av vikt för att kunna säkerställa majoritet. En situation som Håkan Juholt knappast skulle finna lockande …

    SvaraRadera
  8. "Huvudskälet är att SD förespråkar en långtgående assimilationspolitik. Den kan man tycka vad man vill om, men det är en väsentlig skillnad mot en politik som utgår från att individer bär med sig sin kollektiva tillhörighet genom blodet och därmed inte kan assimileras. SD definierar svenskhet genom traditioner, språk, värderingar, kultur, men inte genom blodsband."

    Ehm, det största problemet med denna mening är att den är uppenbart felaktig. Deras assimilationsbegrepp innefattar bara vissa. Men visa mig ett enda ställe där Sverigedemokraterna som officiell ståndpunkt skriver att en muslim kan bli assimilerad in i det svenska samhället så kommer jag tro dig.

    SvaraRadera
  9. och jag antar att jag inte ens behöver kommentera beefen i SD om huruvida kristna Irakier kan bli 'assimilerade' eller inte. Den Sverigedemokratiska assimileringspolitiken har en assimilationsdefinition som innebär att bara europeer, och ofta inte ens alla europeer, kan bli riktiga Svenskar.

    SvaraRadera
  10. Andreas, jag röstade på SD för att jag blev helt less på andras partiers lögner om invandring och härmed indoktrinering av sina medborgare. Jag är själv invandrare, bott i landet i hela 42 år. Jag är uppvuxen i östeuropa med kommunistiskt totalitärt system och vet vad censur och nedtystande av oliktänkande innebär. Likadana vindar blåser här i Sverige i ca 30 år. Jag är assimilerad, älskar detta land från hela mitt hjärta och kan inte förstå att svensk befolkning låter sig manipulerats

    I svensk nationens karaktär ingår konflikträdsla och bekvämlighet Människor är rädda att engagera sig, säga ifrån och stå för kritik mot invandring för att de är rädda att bli kallade rasister. Ingen kan bli kallad rasist som kritiserar invandring. Invandrare är inte ras.

    Giriga, maktgalna politisktkorrekta makthavare har manipulerat svenska folket för länge. Nu är det dags att folket reser sig och revolterar.
    Tack att du vågar säga ifrån. Nej SD är inte rasistiskt parti och SD kom till riksdag för att stanna. /maminka

    SvaraRadera