Kvällens viktigaste match

Ikväll avslutas VM-kvalet i fotboll. Den viktigaste kampen utspelas i Bursa, där Turkiet tar emot Armenien. VM-slutspelet är redan utom räckhåll för båda lagen, men istället handlar det om huruvida man ska ytterligare ett steg på vägen mot försoning. Armeniens premiärminister Sarkisians närvaro är bekräftad och han återgäldar därmed den turkiske premiärministern Erdogans besök i Armenien i första mötet. Erdogan har nu vädjat till hemmapubliken att visa gästfrihet, vilket i klartecken betyder att man exempelvis inte bör vifta med azeriska flaggor.

Uppgörelsen mellan Turkiet och Armenien är alltså utomordenligt känslig, och nationalister i båda länderna . Inte minst bland armenier utomlands är protesterna starka. Även i Sverige, vilket framgick av den här artikeln som publicerades på Newsmill.

-------------------------------------------------------------------

För övrigt noterar jag att regeringen i Rumänien nu fallit. Efter att Socialdemokraterna (PSD) lämnat regeringen i förra veckan valde Demokratisk-liberala partiet (PD-L) att fortsätta som minoritetsregering, men förlorade alltså nu det misstroendevotum i parlamentet som oppositionen initierade. Det är första gången sedan demokratiseringen som detta händer i landet, där regeringar som regel har suttit tiden ut.

Jag noterar också att Sibius borgmästare Klaus Johannis nämns som ett tänkbart namn att leda en interimregering. I så fall skulle Rumänien bli det tredje central- och östeuropeiska landet under 2009 med en premiärminister utan partipolitisk förankring. Johannis har akademisk bakgrund och har varit mycket populär som borgmästare i Sibiu (som ju bland annat var europeisk kulturhuvudstad häromåret). Han tillhör visserligen ett litet parti som representerar den tyska minoriteten, men det är som oberoende kandidat han lanseras och hans mandat och popularitet är helt frikopplat från partitillhörigheten.

Bloggtips etc

New Eurasia Forum är en nystartad blogg som, trots namnet, presenterar analyser av utvecklingen i Kaukasien och Centralasien på svenska. Verkar mycket lovande. Nu senast med ett par belysande artiklar om normaliserandet av relationerna mellan Turkiet och Armenien. Kan även rekommendera den här artikeln från Foreign Policy.

Jag noterade för övrigt tidigare idag hur Rapport trippar försiktigt i sin rapportering; eller vad sägs om formuleringen "armenier utsattes [under Första världskriget] för svåra förföljelser"? Jo, det kan man ju hålla med om... Inslaget fokuserade annars på de armeniska protesterna mot avtalet, som lockade stora skaror, inte bara i Jerevan utan även i exilarmeniernas huvudstad Paris.

Vill också rekommendera Håkan Åbergs Ad hoc i Bulgarien. En mycket trevlig blogg som blandar stort och smått, men såvitt jag kan bedöma genomgående vettiga analyser.

Till sist: igår snubblade jag över nyheten att Albaniens premiärminister Sali Berisha tänker begära hem kvarlevorna av Moder Teresa från Calcutta (samt Kung Zogs kvarlevor från Frankrike). Jag inväntar motreaktion från Skopje, och lovar att återkomma på det här temat.

Framsteg mellan Turkiet och Armenien

Turkiet och Armenien har de senaste veckorna tagit nya steg mot normaliserade relationer. Den optimistiska, men förmodligen inte helt orealistiska, prognosen är att gränsen mellan länderna, stängd sedan 1993, kan vara öppnad innan året är slut.

Fördelarna för länderna är uppenbara. Turkiet stärker sitt inflytande i regionen (jag skrev om de geopolitiska förändringarna i regionen i våras här) och Armenien får tillgång till den turkiska marknaden och i förlängningen närmare till den europeiska. Men det gäller samtidigt för ländernas regeringar att hantera en skeptisk hemmaopinion. Under sommaren har exempelvis armeniska nationalister protesterat mot de alltfler landsmän som åker till Turkiets billiga havskust på semester. Kritikernas argument är att det är "opatriotiskt att gynna den turkiska armén".

Internationellt sätt är emellertid uppbackningen så gott som total. Inte minst PR-mässigt är det få bilder som kan ge lika mycket goodwill som två forna fiender som skakar hand. Ännu hellre i ett annorlunda sammanhang, vilket erbjuds av returmatchen i VM-kvalet i fotboll senare i höst. Jämför detta med den något mindre smickrande PR som Azerbajdzjan, den stora förloraren i sammanhanget, lyckats skapa under sommaren: dels genom rättegången mot de båda bloggarna bakom åsnevideon, dels genom säkerhetspolisens tappra jakt på de medborgare som eventuellt telefonröstade på Armenien i eurovisionsschlagern tidigare i år.

Geopolitisk rockad i Kaukasien

Kaukasien förefaller för närvarande genomgå en geopolitisk rockad av stor betydelse.

Efter Kalla krigets slut utvecklades ett antal till synes stabila konstellationer i regionen. Armenien lutade sig av tradition mot Ryssland, Azerbajdzjan identifierade sig starkt med Turkiet (”en nation, två stater”) medan Georgien, vid sidan av de baltiska staterna den minst Moskva-lojala av Sovjetrepublikerna, tidigt sökte sig västerut. Dessa allianserna reflekterade religiösa mönster, historiska erfarenheter och utnyttjades effektivt i stormaktspolitiken. Men de har också utgjort en hämsko för den ekonomiska utvecklingen i regionen.

Det senaste året har det hänt en hel del, som kan få långtgående konsekvenser. Kriget i Georgien resulterade i ett förstärkt ryskt, och minskat västerländskt, inflytande i landet. Och nu tycks förhandlingarna mellan Turkiet och Armenien om ett normaliserande av ländernas bilaterala relationer (gränsen har varit stängd sedan 1993 och något diplomatiskt utbyte har inte förekommit alls sedan självständigheten) ge resultat.

Hur fort och hur långt en sådan öppning bär går inte att veta ännu. Inrikespolitiskt är frågan ytterst känslig i båda länderna: det är inte lätt för någon av regeringarna att till sin hemmaopinion sälja en uppgörelse med grannlandet som inte innehåller en acceptabel kompromiss om hur folkmordet på armenier ska hanteras, och hur en sådan kompromiss skulle kunna se ut är inte direkt enkelt att föreställa sig.

Men utrikespolitiskt kan man redan nu dra vissa slutsatser. Turkiets agerande innebär uppenbart att man struntar i de skarpa reaktioner som har kommit från Azerbajdzjan (”man kan inte vara vän med Baku och Jerevan samtidigt”). När Turkiet stängde gränsen till Armenien var det en sympatiyttring under pågående krig i Nagorno-Karabakh. Från azerisk sida är en turkisk öppning mot Armenien, utan att Karabakh-frågan har lösts, därför ett svek.

Ett svek som mycket väl kan leda Azerbajdzjan i armarna på Ryssland. Redan finns ett nyskrivet avtal med Gazprom, som eventuellt kan underminera Nabucco-projektet. Tidigare har Azerbajdzjans energipolitik präglats av en hög grad av ekonomisk rationalism. Mot dem som hävdar att Azerbajdzjan inte har något annat val än att acceptera den turkiska omsvängningen skulle jag vilja ställa att Ryssland mycket väl kan tänkas vara beredda att betala väl för (exklusivt) goda relationer. Här måste Rysslands politik ses i en än större regional kontext av ständigt pågående positioneringar från grannländernas sida. Häromveckan gick det trögt för Moskva i liknande gasförhandlingar med Turkmenistan, de senaste veckornas händelser i Moldavien kan mycket väl försvaga det ryska inflytandet i Chisinau, och idag höll Vitrysslands president Lukashenko ett viktigt tal där han klargjorde att landet nu strävar efter ett normaliserande av relationerna till EU.