Framsteg mellan Turkiet och Armenien

Turkiet och Armenien har de senaste veckorna tagit nya steg mot normaliserade relationer. Den optimistiska, men förmodligen inte helt orealistiska, prognosen är att gränsen mellan länderna, stängd sedan 1993, kan vara öppnad innan året är slut.

Fördelarna för länderna är uppenbara. Turkiet stärker sitt inflytande i regionen (jag skrev om de geopolitiska förändringarna i regionen i våras här) och Armenien får tillgång till den turkiska marknaden och i förlängningen närmare till den europeiska. Men det gäller samtidigt för ländernas regeringar att hantera en skeptisk hemmaopinion. Under sommaren har exempelvis armeniska nationalister protesterat mot de alltfler landsmän som åker till Turkiets billiga havskust på semester. Kritikernas argument är att det är "opatriotiskt att gynna den turkiska armén".

Internationellt sätt är emellertid uppbackningen så gott som total. Inte minst PR-mässigt är det få bilder som kan ge lika mycket goodwill som två forna fiender som skakar hand. Ännu hellre i ett annorlunda sammanhang, vilket erbjuds av returmatchen i VM-kvalet i fotboll senare i höst. Jämför detta med den något mindre smickrande PR som Azerbajdzjan, den stora förloraren i sammanhanget, lyckats skapa under sommaren: dels genom rättegången mot de båda bloggarna bakom åsnevideon, dels genom säkerhetspolisens tappra jakt på de medborgare som eventuellt telefonröstade på Armenien i eurovisionsschlagern tidigare i år.

Geopolitisk rockad i Kaukasien

Kaukasien förefaller för närvarande genomgå en geopolitisk rockad av stor betydelse.

Efter Kalla krigets slut utvecklades ett antal till synes stabila konstellationer i regionen. Armenien lutade sig av tradition mot Ryssland, Azerbajdzjan identifierade sig starkt med Turkiet (”en nation, två stater”) medan Georgien, vid sidan av de baltiska staterna den minst Moskva-lojala av Sovjetrepublikerna, tidigt sökte sig västerut. Dessa allianserna reflekterade religiösa mönster, historiska erfarenheter och utnyttjades effektivt i stormaktspolitiken. Men de har också utgjort en hämsko för den ekonomiska utvecklingen i regionen.

Det senaste året har det hänt en hel del, som kan få långtgående konsekvenser. Kriget i Georgien resulterade i ett förstärkt ryskt, och minskat västerländskt, inflytande i landet. Och nu tycks förhandlingarna mellan Turkiet och Armenien om ett normaliserande av ländernas bilaterala relationer (gränsen har varit stängd sedan 1993 och något diplomatiskt utbyte har inte förekommit alls sedan självständigheten) ge resultat.

Hur fort och hur långt en sådan öppning bär går inte att veta ännu. Inrikespolitiskt är frågan ytterst känslig i båda länderna: det är inte lätt för någon av regeringarna att till sin hemmaopinion sälja en uppgörelse med grannlandet som inte innehåller en acceptabel kompromiss om hur folkmordet på armenier ska hanteras, och hur en sådan kompromiss skulle kunna se ut är inte direkt enkelt att föreställa sig.

Men utrikespolitiskt kan man redan nu dra vissa slutsatser. Turkiets agerande innebär uppenbart att man struntar i de skarpa reaktioner som har kommit från Azerbajdzjan (”man kan inte vara vän med Baku och Jerevan samtidigt”). När Turkiet stängde gränsen till Armenien var det en sympatiyttring under pågående krig i Nagorno-Karabakh. Från azerisk sida är en turkisk öppning mot Armenien, utan att Karabakh-frågan har lösts, därför ett svek.

Ett svek som mycket väl kan leda Azerbajdzjan i armarna på Ryssland. Redan finns ett nyskrivet avtal med Gazprom, som eventuellt kan underminera Nabucco-projektet. Tidigare har Azerbajdzjans energipolitik präglats av en hög grad av ekonomisk rationalism. Mot dem som hävdar att Azerbajdzjan inte har något annat val än att acceptera den turkiska omsvängningen skulle jag vilja ställa att Ryssland mycket väl kan tänkas vara beredda att betala väl för (exklusivt) goda relationer. Här måste Rysslands politik ses i en än större regional kontext av ständigt pågående positioneringar från grannländernas sida. Häromveckan gick det trögt för Moskva i liknande gasförhandlingar med Turkmenistan, de senaste veckornas händelser i Moldavien kan mycket väl försvaga det ryska inflytandet i Chisinau, och idag höll Vitrysslands president Lukashenko ett viktigt tal där han klargjorde att landet nu strävar efter ett normaliserande av relationerna till EU.

Östeuropeiska uppdateringar

Hög tid med lite uppdateringar kring valens och regeringskrisernas Östeuropa.

I Ungern ser Gordon Bajnai ut att bli ny premiärminister. Bajnai har ingått i regeringen sedan 2007, senast som ekonomiminister, men förefaller ändå betraktas som en outsider: från att ha varit aktiv i kommunistpartiets ungdomsförbund vid slutet på 1980-talet har han spenderat de flesta av åren efter 1989 i näringslivet och han är inte direkt associerad med socialistpartiet. Den regering han nu sätter samman är tänkt att bestå av ministrar hämtade från alla politiska läger i Ungern. Bajnai är inte förstavalet, snarare fjärde eller femte på listan, och saknar demokratiskt mandat. Trots det bedöms han vara en av de som kan leda landet och återskapa förtroendet för regeringen, fram till ordinarie parlamentsval nästa vår. (Tvärtemot vad jag skrev tidigare avgick premiärminister Gyurcsany till slut även som partiordförande för socialistpartiet, trots stöd från kongressombuden).

Redan i höst ser det däremot ut att bli val i Tjeckien, sedan de två största partierna kommit överens om nyval som enda vägen ut ur det nu uppkomna dödläget. Det tål att understrykas att regeringskrisen i Tjeckien tycks ha överraskat alla bedömare. Misstroendevotum mot regeringar hör till vardagen i landet, men inte att de resulterar i fällande dom. Sanningen om spelet bakom kulisserna lär också komma fram, förr eller senare, inklusive Vaclav Klaus eventuella roll. Alldeles oavsett har man nu lyckats ge Lissabon-förespråkarna ett starkt argument för avskaffat roterande ordförandeskap i unionen.

De kommande valen i Ungern och Tjeckien blir högintressanta. Kommer de etablerade partierna att hålla ställningarna eller skapar den ekonomiska krisen utrymme för nya politiska aktörer att ta sig fram? Vilket utrymme kommer frågor om kompetens och expertis få i valkampanjerna, relativt ideologiska och sakpolitiska motsättningar?

Mer traditionella, vilket i Östeuropa innebär inriktade på etniska relationer, förefaller kampanjerna inför kommande helgs avgöranden i presidentvalen i Slovakien och Makedonien. I Slovakien har president Gasparovics kampanj spridit flygblad som anklagar utmanaren Radicova för att vilja ge den ungerska minoriteten autonomi. Gasparovic (som bland annat har stöd av det slovakiska nationalistpartiet) var storfavorit inför valet men skillnaden i första omgången blev inte större än 8 procent. Kan Radicova vinna de flesta av de cirka 10 procent som röstade på två liberala och konservativa kandidater (men som inte tagit ställning för någon av kandidaterna i andra omgången), samt locka till sig fler av de soffliggare som eventuellt engagerar sig i en jämn andra omgång, har hon en realistisk chans att bli regionens första kvinnliga president.

I Makedonien är politiken gentemot Grekland eventuellt den fråga där kandidaterna skiljer sig tydligast åt. Om VMRO:s Ivanov, som fick omkring 35 procent i första omgången, vinner över socialdemokraten Frckovski (ca 20 procent), är det mindre troligt att det går att nå en kompromiss i namnfrågan. Grekiska kommentatorer bedömer exempelvis utsikterna för en framtida kompromiss om namnfrågan som helt borta ifall Ivanov vinner.

I Azerbajdzjan har det inte blivit några större efterspel efter folkomröstningen som gav överväldigande stöd för presidentens förslag till författningsändringar. Det kom faktiskt inofficiella hot från Europarådet om uteslutning direkt efteråt, men dessa har inte fått någon uppföljning och det mesta tyder på att folkomröstningen får betraktas som en stor framgång för Aliev-familjen.

Till sist ska vi inte glömma att det även har hållits parlamentsval i Montenegro, för andra gången sedan landet blev självständigt. Preliminära rapporter talar om huvudsakligen väl genomförda val.

Resultat från Azerbajdzjan

De preliminära resultaten från Azerbajdzjan är tydliga: 65 procents valdeltagande (det hade räckt med 25 procent för att omröstningen skulle vara giltig) och över 80 procent i favör att avskaffa begränsningen till två mandatperioder för presidenten.

Härmed gör Ilham Aliev Vitrysslands Alexander Lukashenko sällskap i klubben för östeuropeiska presidenter som potentiellt kan stanna vid makten på livstid.

Oppositionen, som uppmanade till bojkott, hävdar dock att valdeltagandet är fabricerat. Frågan är nu huruvida en ny runda av transkaukasiska postelektorala protester är att vänta, eller om regimen lyckas stävja motståndet med sedvanlig framgång.

Folkomröstning i Azerbajdzjan

Imorgon är det folkomröstning i Azerbajdzjan. Väljarna har att ta ställning till huruvida gällande konstitutionella begränsning för en president att endast sitta två mandatperioder ska avskaffas.

Ilham Aliev har varit president sedan 2003 och omvaldes 2008. Han tog över efter sin far Geidar Aliev som först var ledare för det azeriska kommunistpartiet 1969-87 (avsatt av Gorbatjov pga korruptionsanklagelser) och sedan president i den självständiga republiken 1993-2003. I praktiken handlar alltså folkomröstningen om att möjliggöra för familjen Aliev att fortsätta styra landet under överskådlig framtid.

Hittills har Azerbajdzjan inte genomfört något demokratiskt acceptabelt val. Azerbajdzjan är också ett av tre europeiska länder (vid sidan av Ryssland och Vitryssland) som av Freedom House klassificeras som "not free". Erfarenheten talar därför för att författningstillägget kommer att antas. Den illa organiserade och hårt åtgångna oppositionen uppmanar den här gången till bojkott, vilket knappast torde få någon effekt.