2 september 2010

Kan Sverigedemokraterna omsätta uppmärksamheten i väljare?

”Får vi en repris av Aftonbladetdebatten, så har vi världens chans till jordskred”.

Expressen publicerar idag ett internmail som ger ökad insikt i Sverigedemokraternas taktiska överväganden i valrörelsen. Helt uppenbart var syftet med förra veckans reklamfilm att få igång en debatt liknande den som förra hösten sammanföll med Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror (i vilken utsträckning den opinionsmässiga uppgången hängde ihop med Aftonbladetdebatten vet vi dock inte).

Att Sverigedemokraterna med sin reklamfilm lyckats väcka uppmärksamhet råder det ingen tvekan om. Inte minst det internationella intresset får anses vara anmärkningsvärt, där inte bara danska utan även exempelvis tyska tidningar skrivit en hel del om den svenska ”censuren” av Sverigedemokraterna.

Jag skrev samma dag som Sverigedemokraterna släppte sin film att jag trodde att man har gjort en felbedömning. Valfilmen gav partiet uppmärksamhet – jag erkänner gärna att jag underskattade mängden rubriker som det blev – men frågan är om den ger partiet några nya väljare.

Jämförelsen med Aftonbladetdebatten är belysande, både vad gäller själva innehållet – i artikeln respektive reklamfilmen – och debatten efteråt.

Artikeln i Aftonbladet var framgångsrik eftersom den var konkret. Istället för svepande kritik av invandring i största allmänhet listade Åkesson de konkreta problem som partiet ser med specifikt den muslimska invandringen och den anpassning (”islamisering”) till muslimska krav som partiet beskriver både som ett faktum och som ett hot. Budskapet var mer konkret än tidigare och lyckades lyfta just de frågor som många svenska väljare är negativt inställda till: islam som religion (varje undersökning som genomförts visar att en majoritet svenskar är negativt inställda till islam) och krav på religiöst motiverade särrättigheter, vissa invandrargruppers påstått taskiga kvinnosyn, associationer till terrorism och brottslighet och så vidare.

När Sverigedemokraterna säger att de är ”emot invandring” gör de det enkelt för motståndarna som då kan svara att ”vi är för invandring” och lista ett antal skäl till varför det är ekonomiskt gynnsamt samtidigt som man lutar sig mot en moraliskt överlägsen ståndpunkt. Men när Sverigedemokraterna istället listar konkreta problem i samhället – att kvinnor tvingas bära heltäckande slöja, att flickor hindras delta i simundervisning, krav på införande av sharialagar, muslimers överrepresentation i viss brottsstatistik etc - tvingas dess motståndare antingen säga att problemet inte finns eller överdrivs, alternativt erkänna att de håller med men har andra lösningar (eller, som t ex de socialdemokratiska broderskaparna har gjort, faktiskt gå ut och säga att man tycker det är bra med just denna ”anpassning”). Därigenom framstår Sverigedemokraterna som mindre extrema, och deras ståndpunkter legitimeras och för väljarna blir det mindre dramatiskt att rösta på dem.

Dessutom hade Åkesson maximalt flyt i debatten den gången. Med en moraliserande Maud Olofsson, en mästrande Fredrik Malm eller en slingrande Jan Helin som motståndare är det svårt att göra bort sig och Åkesson kunde enkelt gå segrande från samtliga debatter han då medverkade i. Medan just Helin kom att framstå som den minst hederliga av alla sedan han först givit (eller åtminstone sanktionerat) Åkessons artikel en rubrik som medvetet spetsade till budskapet i artikeln, sedan använda just denna rubrik som intäkt för hur viktigt det var att ge Sverigedemokraterna utrymme att presentera sina hemska åsikter och slutligen klargöra att partiet av denna anledning inte skulle få annonsera i tidningen.

Varken TV4 eller någon annan central aktör har denna gång gjort något misstag av den dimensionen. Istället har Sverigedemokraterna själva med sin film valt att framställa sig som just så vulgära och främlingsfientliga som de den gången anklagades för att vara. Martyrrollen fungerar så länge man uppenbart särbehandlas, vilket har skett tidigare (”debatten” mellan Åkesson och Olofsson i SVT var ett skolexempel på hur en partisk debattledare agerar), men är inte klädsam när man uppenbart söker efter den (vilket är fallet den här gången).

Därför är jag fortfarande, trots den stora uppmärksamhet som filmen har fått, tveksam till att Sverigedemokraterna kan få det opinionsmässiga lyft som man hoppas på. Det är nu fullt möjligt att det räcker ändå. Sverigedemokraterna är, som jag påpekat tidigare, i första hand inte ett mediefenomen. Snarare är man en gräsrotsrörelse som i nuläget nog har tillräckligt många övertygade sympatisörer för att kunna ta en riksdagsplats, trots en dålig valrörelse. Men 4,1 procent, 16-17 mandat, ingen vågmästarroll, noll utskottsplatser och fyra års medieskugga (när SD inte längre är det exotiska hotet utan ett parti helt utan inflytande) – vore det verkligen en framgång? Skulle de nyblivna riksdagsledamöterna i ett sånt läge ha tålamod att arbeta långsiktigt för att undvika att partiet repriserar Ny Demokratis öde?

9 kommentarer:

  1. "Skulle de nyblivna riksdagsledamöterna i ett sånt läge ha tålamod att arbeta långsiktigt för att undvika att partiet repriserar Ny Demokratis öde?"

    Med vetskap om vilka det är som kommer att representera partiet - ja.

    I övrigt - givet att vi nog tyvärr har väljare som är något mindre röstbenägna än genomsnittet så handlar ett bra utspel från vår sida inte enbart om att värva nya utan också om att få fart på de sympatisörer vi redan har. Det är för övrigt en intressant förskjutning bland SD-kommentatorerna (och jag anklagar inte dig specifikt för nånting här): man har gått från att säga att vi inte har något stöd till att säga att vi åtminstone inte kommer få MER stöd. En liten men betydelsefull nyans.

    SvaraRadera
  2. En intressant analys.

    SvaraRadera
  3. "Därför är jag fortfarande, trots den stora uppmärksamhet som filmen har fått, tveksam till att Sverigedemokraterna kan få det opinionsmässiga lyft som man hoppas på."

    Ett tydligt lyft, som i samband med Aftonbladet-artikeln, är nog möjligt men knappast något "jordskred". Stigmatiseringen av SD är ännu för stark för att det torde vara möjligt.

    "Men 4,1 procent, 16-17 mandat, ingen vågmästarroll, noll utskottsplatser och fyra års medieskugga (när SD inte längre är det exotiska hotet utan ett parti helt utan inflytande) – vore det verkligen en framgång?"

    Ett riksdagsinträde kan aldrig bli något annat än en framgång. Att SD kommer in vore en bragd utan motstycke i svensk politisk historia; de har ju verkligen haft oddsen emot sig med ett kompakt motstånd från det politiska och mediala etablissemanget och dessutom själva ökat oddsen ytterligare genom den mindre lyckade barndomen för partiet. Man kan ju också vända på det och anta att en lugn inkörningsperiod i riksdagen är positivt för partiet; att kastas in i hetluften som vågmästare kan väl verkligen sätta partiet på prov och orsaka inre spänningar. Hursomhelst lär partiet vara stabilast just i riksdagen eftersom partiledningen varit väldigt noggrann med att sätta ihop en riksdagslista som är samspelt och kan hålla ihop, däremot lär väl verksamheten på det kommunala planet fortsätta att vara lätt kaotisk.

    SvaraRadera
  4. Den största anledningen att jag röstar på SD är att när dom kommit in riksdagen får tillgång till alla tidigare dolda uppgifter om kostnader mm för asylinvandringen.
    Dom kan begära in uppgifter som ej förvanskats på vägen från statliga verk mm.
    OM jag säger inte ATT dom visar på stora kostnader (mest troligt) så vaknar nog svenska folket och då också etablerade partier.
    SD är väckarklockan eller tändhatten för uppvaknadet från Sveriges törnrosasömn.

    SvaraRadera
  5. Du hade nog fel när du trodde att SD gjort en missbedömning vad gäller reklamfilmen, Andreas. SD har fått ett tydligt lyft i opinionsmätningarna efter uppmärksamheten som filmen skapade och ligger nu på en ny rekordnivå i SVT:s "poll of polls" med 5,6 %:

    http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=131407&lid=puff_1981604&lpos=bild

    SvaraRadera
  6. Lars: jag kan såklart ha haft fel, men än är jag inte övertygad. Sverigedemokraterna gynnas även av andra faktorer, tex att valet inte ser ut att bli så jämnt som många trodde (vilket har visat sig vara gynnsamt för antietablissemangspartier).

    SvaraRadera
  7. Vad kan övertyga dig då? Ett tydligt lyft kom ju efter den stora uppmärksamheten kring reklamfilmen (och kanske särskilt efter att SD fått dansk uppbackning), så nog är det mest sannolika att det är den uppmärksamheten som gett effekt. Då är väl effekten av det du tar upp desto svårare att belägga. Kom ihåg att SD lyckades att mer än fördubbla stödet i det rekordjämna valet 2006.

    SvaraRadera
  8. SD har över lång tid en försiktigt men stabil uppåtgående kurva. Faktum är att opinionsutvecklingen ser mer stabil ut än vad som är vanligt för den typen av utmanarpartier och tyder på att man gradvis lyckats attrahera allt fler "säkra väljare". I takt med att man passerat 4-procentspärren försvinner dessutom upplevelsen av att en SD-röst kan vara en bortkastad röst.
    Medieuppmärksamheten är ju alltid bra i den meningen att folk påminns om partiets existens och jag utesluter absolut inte att det kan ha funnits en sådan effekt i samband med reklamfilmen, även om de mätningar som gjordes precis de dagar filmen diskuterades som mest inte visade något tydligt lyft (effekten, om de allra senaste mätningarnas positiva tendens håller i sig, är i så fall lite fördröjd).

    SvaraRadera
  9. Jag tror faktiskt att våra framgångar är trots valfilmen, ej att valfilmen hjälpt oss.

    SvaraRadera