Så gick det i de europeiska Europavalen

Igår formulerade jag sju frågor inför Europaparlamentsvalet. Nu kan de besvaras:

1. Vinner nationella fronten valet i Frankrike? 

Svar: ja. 

2. Behåller den kristdemokratiska gruppen EPP sin ställning som parlamentets största partigrupp?

Svar: ja. Med minskad, men ändå hygglig, marginal.

3. Hur stor blir UKIP:s framgång i Storbritannien?

Svar: stor.

4. Hur många högerpopulistiska partier vinner mandat?

Svar: definitionsfråga, men något färre än vad Nigel Farage och Marine Le Pen hade hoppats på. Gruppbildandet kommer försvåras pga missade mandat i länder som Slovakien och Tjeckien.

5. Hur stort blir det sammanlagda stödet för EU-fientliga vänster-, mitten- och högerpartier?

Svar: Fler än 150 av 751 mandat tillfaller partier som i grunden ogillar EU. 50 av dessa finns till vänster, 75 till höger och 25 i mitten. Ungefär. Sammanlagt är detta väldigt mycket.

6. Fortsätter valdeltagandet att minska i EU?

Svar: Nej, det verkar som att det planar ut kring 43 procent.

7. Hur stort blir raset för de tyska och brittiska liberalerna?

Svar: Väldigt stort. 

Gruppvis ser de stora trenderna ut ungefär så här:

EPP förblir den största gruppen, trots att man backar med omkring 55 mandat. Det är framförallt i de stora länderna som kristdemokratiska och konservativa partier gör stora förluster: Italien (minus 18 mandat), Frankrike (-11), Spanien (-8) och Tyskland (-8). Tyska CDU/CSU (minus 8 mandat) och spanska Partido Popular (-8) kan likt svenska Moderaterna (-1) skylla på att regeringspartier straffas i mellanval medan högerpartier i Italien (-18) och Frankrike (-11) gör ännu större förluster i opposition. Det enda ljuset i mörkret är Tjeckien (+5). CDU fortsätter vara största parti i gruppen, följt av franska UMP och polska PO.

S&D får i stort sett oförändrat stöd. Gapet till EPP minskar, från 81 till ca 25 mandat. Framgångar för socialdemokraterna i Italien (+10), Storbritannien (+7), Rumänien (+7) och Tyskland (+4) tyngs ner av motgångar i Spanien (-9), Grekland (-6) och Tjeckien (-3). Inte heller här finns något uppenbart samband mellan regeringspartier och motgångar. Matteo Renzis italienska regeringsparti PD ser ut att bli största parti i denna grupp, följt av tyska SPD och brittiska Labour.

Den liberala gruppen ALDE fortsätter att vara tredje störst men tappar cirka 25 av 84 mandat. Som väntat kollapsar liberalerna i Storbritannien (-10) och Tyskland (-9), men dessutom har det rumänska liberala partiet PNL beslutat att flytta över sina 5 mandat till EPP-gruppen.  Störst framgångar har liberalerna i Tjeckien (+4) och Nederländerna (+2). Tyngdpunkten inom ALDE förskjuts därmed från Storbritannien-Tyskland till Belgien-Nederländerna-Frankrike.

Den gröna gruppen försvagas något, från 55 till ca 50 mandat. De två stora gröna partierna – tyska Grünen och franska EE – minskar med 6 respektive 3 mandat. Men däremot vinner gröna partier mandat i länder de tidigare inte hade representation ifrån, som Irland, Storbritannien och Österrike. Svenska Miljöpartiet är överlägset störst i Europa när det gäller väljarstöd, men trots det minskar den svenska andelen av den gröna gruppen, eftersom Piratpartiets två mandat försvinner.

Den radikala vänstergruppen GUE-NGL är valets stora vinnare, i antal mandat räknat. Från 35 till ca 48 mandat. Det är i eurokrisens Grekland (+5), Spanien (+4), Irland (+3) och Italien (+3) som ytterkantsvänstern ökar. Däremot ser det ut som att de mest extrema vänsterpartier har förlorat stöd. KSCM i Tjeckien tappar ett mandat och även i Lettland har Socialistpartiet gjort ett sämre val än väntat.

Till höger om EPP är det svårare att räkna, eftersom många partier väntas byta grupp och andra tillkomma. Men i antal mandat för nuvarande partier har den euroskeptiska konservativa gruppen ECR gjort ett riktigt dåligt val och minskar från ca 54 till 43 mandat. Det är två partier som driver ner siffrorna: tjeckiska ODS (-7) och brittiska tories (-6). Största parti i denna grupp blir nu istället polska Lag och rättvisa (+4). I det avgående parlamentet hade ECR partier från åtta länder. Men det belgiska libertarianska partiet ramlade ur parlamentet vilket gör marginalerna små (det krävs partier från sju länder för att få bilda en grupp).

ECR konkurrerar om en del partier med den EU-fientliga nationalistiska gruppen EFD. Här har det sammanlagda antalet mandat ökat något – från 32 till 38 – men ökningen beror enbart på UKIP:s exceptionella framgång (+11). Tre av UKIP:s samarbetspartier – franska Libertas, grekiska LAOS och slovakiska SNS – ramlade ur parlamentet igår. Av de återstående har både Dansk Folkeparti (+2) och Sannfinländarna (+1) aviserat planer på att gå över till ECR. Lega Nord (-5) har uttryckligen sagt sig vilja lämna gruppen för att samarbeta med Le Pen. Kvar finns då endast små partier från Litauen och Nederländerna. Tillskott kan komma från exempelvis Polen där högerpopulistiska KPN kom in i parlamentet.

Vilka nya tyska euroskeptiska partiet AfD (7 mandat) tänker samarbeta är inte klart. Både ECR och EFD är tänkbara val. För Sverigedemokraterna är EFD sannolikt förstahandsvalet, givet att de välkomnas. UKIP har signalerat att de är skeptiska, men kan hamna i ett läge där de av rent numerära skäl är tvingade (på samma sätt som de samarbetat med Lega Nord, som sannerligen inte är mindre rasistiskt än SD).

Annars återstår för SD att slå sig ihop med Marine Le Pen. För valkvällens drottning är förutsättningarna för gruppbildande dock svåra. Nationella fronten (22 mandat) har i nuläget bara fyra klara samarbetspartier: Lega Nord, belgiska VB, österrikiska FPÖ och nederländska PVV. Flera tänkbara samarbetspartier missade spärren. Ska det bli någon European Freedom Alliance i parlamentet krävs därför inte bara att SD ansluter sig utan också ytterligare ett parti.

Andra nya partier vars grupptillhörighet är oklar blir också spännande. Vilka tänker Beppe Grillo samarbeta med? Och vilken grupp tackar nej till 17 mandat även om Grillo förefaller hyfsat opålitlig? 

Det kommer spekuleras, förhandlas och analyseras mycket framöver. Men den stora bilden är klar redan nu: Europaparlamentsvalet 2014 blev en förlust för de etablerade partierna och en seger för ytterkanten. Det blev ett val där motståndare till EU – i dess nuvarande form – gav etablissemanget en rejäl smäll.

Fotnot: alla siffror är preliminära eftersom det definitiva valresultatet ännu inte är klart. Dessutom är resultaten för partigrupperna svår att beräkna, eftersom många av partierna kommer att byta grupper efter valet.

Kvällens sju viktigaste frågor

I ett EU-perspektiv är det svenska valresultatet marginellt viktigare än Malta eller Luxemburg. Det här är kvällens viktigaste frågor, i tur och ordning:

1. Vinner Nationella fronten valet i Frankrike? Ett högerpopulistiskt eller högerextremt parti har aldrig tidigare vunnit ett nationellt val i något EU-land. Om fronten vinner i Frankrike är det en historisk händelse. Givet opinionsläget är allt annat än seger för Fronten än besvikelse för Marine Le Pen, kvällens troliga drottning.

2. Behåller den kristdemokratiska gruppen EPP sin ställning som parlamentets största partigrupp? 2009 blev EPP 85 mandat större än den socialdemokratiska gruppen. Det blåser kraftiga vänstervindar i Europa men räcker det för att ta igen hela försprånget?

3. Hur stor blir UKIP:s framgång i Storbritannien? I Storbritannien talas det om att torsdagens val kan ha varit början på ”Four Party Politics”. Nigel Farage har redan en stark plattform i Bryssel. En seger ikväll kan ge honom chansen att på allvar skaffa sig en plattform även i brittisk inrikespolitik.

4. Hur många högerpopulistiska partier vinner mandat? För att Nationella Frontens och UKIP:s framgångar även ska resultera i partigrupper i parlamentet krävs att ett antal mindre partier lyckas vinna mandat. Marginalerna är små och här spelar valresultat för mindre partier i t ex Tjeckien och Slovakien stor roll, liksom hur det går för Sverigedemokraterna.

5. Hur stort blir det sammanlagda stödet för EU-fientliga vänster-, mitten- och högerpartier? Med 150 populistiska mandat blir parlamentet rejält svårstyrt. Med 100 mandat kommer det fortfarande gå att bilda stabila mitten-höger respektive mitten-vänstermajoriteter.

6. Fortsätter valdeltagandet att minska i EU? Valdeltagandet har minskat för varje val sedan 1979, från 62 procent till 43 procent. Igår slogs ett nytt bottenrekord i Slovakien, med 13 procent. Någonstans finns, rimligen, en nedre gräns.

7. Hur stort blir raset för de tyska och brittiska liberalerna? Interna dokument som läckt till brittisk media visar att Liberaldemokraterna förbereder sig internt för en total ”wipe-out” från Bryssel. För den liberala gruppen i parlamentet spelar det stor roll, både genom mandatförlusterna och genom att tyngdpunkten förskjuts från de mest frihandels- och marknadsliberala partierna. 

Under kvällen kommer jag via min twitter - twitter.com/JohanssonHeino - rapportera och analysera så många resultat jag förmår. Jag kommer också finnas med i Expressen-TV:s valvaka, från ca 22.30.

Inför EU-valen: Lettland, Slovakien, Tjeckien

Europavalet öppnade hårt i torsdags med två av de stora profilerna: Nigel Farage i Storbritannien och Geert Wilders i Nederländerna. Fredagen och lördagen är mellandagar, med val i fem av de mer anonyma medlemsländerna – Irland igår, Tjeckien igår och idag (alltid val över två dagar i Tjeckien) och så Lettland, Malta och Slovakien idag.

Men dagens val är intressanta, trots bristen på kända profiler, och utfallet kommer påverka partigrupperna i parlamentet.

Den kanske mest intressanta frågan är huruvida det slovakiska nationalistpartiet (SNS) kommer hänga kvar i parlamentet. Detta kan faktiskt vara helt avgörande för hur det går med gruppbildandet på högerkanten. SNS har idag ett mandat och ingår i EFD tillsammans med brittiska UKIP. Men det har också spekulerats om att SNS skulle kunna samarbeta med Le Pen och Wilders. Blir det ett mandat kommer Farage och Le Pen behöva ha en dragkamp om slovakerna. Blir det inget mandat blir det genast svårare för de andra nationalisterna att få ihop sina grupper. Fem procent krävs: SNS klarade spärren 2009 men har i de två efterföljande parlamentsvalen fått 5,1 och 4,6 procent.

I Lettland ser Socialistpartiet ut att vinna valet. Detta är den direkta arvtagaren till Lettlands sovjetkommunistiska parti. I Bryssel representeras partiet idag av Alfred Rubiks, som var borgmästare i Riga under 1980-talet, som satt fängslad under 1990-talet pga planerad statskupp och som fortfarande är förhindrad att ställa upp i nationella val i Lettland pga sina meriter från Sovjettiden. Rubiks är en av de mer besvärande kamraterna för svenska Vänsterpartiet i parlamentet.

I tjeckisk partipolitik är fem år en evighet. Sedan förra valet har ODS – Vaclav Klaus parti som varit störst i landet under större delen av 1990- och 2000-talet – de senaste åren förlorat fyra av fem väljare. ODS är tillsammans med Lag och rättvisa från Polen och brittiska Tories ett av de tre stora partierna i den konservativa och euroskeptiska gruppen ECR.

I Tjeckien finns också en kamp kring sträcket som möjligen intresserar Farage och Le Pen. Partiet Usvit (”Gryning”) kom in i det tjeckiska parlamentet i senaste valet, på en populistisk och delvis främlingsfientlig agenda. Det är oklart om partiets stöd räcker den här gången och det är heller inte givet vilka de i så fall samarbetar med.

Även Tjeckien har ett framgångsrikt, oreformerat Kommunistparti. Väljarstödet för dem tycks ha planat ut i trakterna av 12-14 procent och det är alltjämt bland de äldre väljarna som stödet är som starkast.

Tjeckien är också ett av de länder i Europa som har ett hyfsat framgångsrikt Piratparti. De tjeckiska piraterna har visserligen aldrig vunnit några mandat, men de fick 2,7 procent i senaste parlamentsvalet och ligger en bit över 3 procent i de senaste mätningarna (även Tjeckien har en femprocentspärr).

Största parti lär i Tjeckien bli ANO – ett nytt liberalt antikorruptionsparti som vann senaste parlamentsvalet och i Slovakien Smer – ett socialdemokratiskt, vänsterpopulistiskt parti som dominerat slovakisk politik senaste decenniet.

Inför EU-valen: Nederländerna

UPPDATERING TORSDAG 22 MAJ kl 23.30

I Nederländerna publicerades ikväll en vallokalsundersökning. Rösträkningen dröjer till söndag – inga resultat får presenteras förrän den sista vallokalen stängt i det sista av de 28 länderna vilket den här gången innebär Italien kl 23 på söndag kväll – men rimligen säger siffrorna från Ipsos exit poll en hel del om resultatet.

Den stora nyheten är förstås att Geert Wilders PVV gör ett sämre val än väntat. 12,2 procent motsvarar en minskning med nästan fem procentenheter sedan förra valet. PVV toppade mätningarna så sent som för några veckor sedan, så det är ett avsevärt väljartapp som drabbat Wilders under valkampanjen.

Kommentar: valresultat för PVV i parlaments- och Europaparlamentsval. 

Siffran för 2014 är inte valresultat utan vallokalsundersökning från Ipsos.

Resultatet, förutsatt att det står sig, kommer försvaga Wilders ställning i inrikespolitiken, men försvårar också möjligheterna för Wilders att spela en större roll i Europapolitiken. När Wilders höll sin presskonferens i Haag i november tillsammans med Marine Le Pen var det ju kungen och drottningen av europeisk högerpopulism som framträdde. Givet att de nu får ihop en grupp kommer styrkeförhållandena vara minst sagt ojämna. Hur en rejält skadeskjuten Wilders med endast tre mandat ska kunna få något att säga till om i en eventuell högerpopulistisk grupp är oklart. Förutsättningarna för sammanhållning hade förmodligen varit mycket bättre om det varit flera segrare som samlades efter valen.

I övrigt är det mest slående den dramatiska fragmentariseringen av det holländska partisystemet. Största parti enligt vallokalsundersökingen är socialliberala D66 med 15,6 procent. Jag kan inte komma på något annat val i Europa där en så liten andel av väljarkåren har räckt till för att bli största parti. Om det står sig är det första gången D66 vinner ett val i Nederländerna sedan 1966.

Totalt ser 10 partier (egentligen 11, eftersom två ingår i en valallians) ut att få mandat från Nederländerna. Det är holländskt, men inte europeiskt, rekord. Utöver de åtta (nio)partier som redan sitter i parlamentet tycks nu både pensionärspartiet 50PLUS och djurrättspartiet PvdD vinna mandat. 50PLUS väntas ingå i den liberala gruppen ALDE, medan PvdD, som är EU-kritiskt, troligen kommer ingå i den socialistiska gruppen GUE/NGL.

Det holländska valet är också en seger för etablissemanget. Utöver PVV:s 12 procent väntas Socialistpartiet få 10 procent. Den överväldigande majoriteten av holländska väljare har istället röstat på EU – och euro- - positiva partier.

Den stora förloraren utöver Wilders är Socialdemokraterna. 9,4 procent är inte bara partiets sämsta valresultat någonsin. Det gör också de holländska socialdemokraterna till de svagaste i Europa just nu, med möjligt undantag för Polen.

-----------

Nederländerna är det enda av alla 28 EU-länder som har partier representerade i samtliga sju europeiska partigrupper. Detta är en så god illustration som någon av hur splittrat det holländska partisystemet är. Ett annat uttryck för splittringen visar sig i opinionsmätningarna: enligt den senast publicerade mätningen väntas sju partier vinna mellan 9 och 18 procent.

I Nederländerna används samma valsystem i EP-val som i nationella val. Total proportionalitet, utan procentspärr. Men eftersom det bara finns 26 platser är det ändå svårare för små partier att vinna mandat i EP än i nationella val. Det tycks dock inte påverka väljarbeteendet i någon större utsträckning. (En skillnad är att de klerikala partierna brukar bilda valllians i Europavalen, för att vara garanterade mandat.) 

Valresultat i Nederländerna 1999-2012

Kommentar: valresultat i procent i nationella (2002, 2003, 2006, 2010, 2012) 

och Europaparlamentsval (1999, 2004, 2009) för de största partierna.

Geert Wilders PVV toppade mätningarna så sent som för en månad sen. Men sedan lokalvalen tycks partiet ha tappat stöd och det mest sannolika verkar vara att partiet varken blir störst eller lyckas överträffa resultatet från 2009. Vinnarna i det holländska valet kan istället bli liberala D66 – som för första gången någonsin kan bli största parti i ett holländskt val – och vänsterradikala Socialistpartiet. I ett EU-perspektiv utmärker sig Nederländerna genom att relativt sett bidra minst av alla länder till de stora parlamentsgrupperna – endast åtta av 25 mandat senast och sannolikt ännu färre denna gång.

Givet hur det holländska partisystemet fungerar skulle man kunna tänka sig att landet även bidrog med några mer udda partier till Europaparlamentet. I parlamentet i Haag finns till exempel både ett pensionärsparti och ett djurrättsparti. Men inget av dem ser ut att få mandat. Inte heller har det holländska Piratpartiet haft några framgångar hittills.

Inför EU-valen: Storbritannien

Nu har EU-valet inletts. I morse öppnade vallokalerna i Storbritannien och Nederländerna. Därmed avgörs två av de på förhand mest intressanta av de 28 nationella valen. Aldrig tidigare har ett högerpopulistiskt parti vunnit ett nationellt val i ett EU-land. Idag har såväl UKIP som PVV chansen att bli störst i sina respektive länder (rösterna räknas dock först på söndag).

För att ge lite perspektiv på vad som håller på att hända – och för att jag själv tycker att det är roligt – bjuder jag här på lite bakgrund till dagens två val.

Redan i de första direktvalen till Europaparlamentet 1979 utmärkte sig britterna. Valdeltagandet var sämst i hela EG – 32 procent. Det tolkades då som en följd av att valen hölls bara en månad efter att Margaret Thatcher vunnit sitt första parlamentsval, men det låga valdeltagandet har bestått.

Vid de första EP-valen var Labour fortfarande splittrat i EG-frågan – delar av partiet ville lämna gemenskapen – och Tories vann valen både 1979 och 1984. 1989 lyckades emellertid Labour vinna sitt första val på femton år – detta blev också Thatchers enda valförlust som partiledare – men den stora händelsen det året var att The Green Party lyckades vinna 15 procent av väljarna, huvudsakligen pga euroskeptisk politik. Eftersom Storbritannien fortfarande hade majoritetsval gav det dock inga mandat.

1994 ledde John Major en impopulär regering som fick storstryk av Labour. För Labour inträffade valet strax efter att John Smith hade dött och innan Tony Blair hunnit ta över. 1999 var nyheten att valen genomfördes med ett proportionellt valsystem. Detta möjliggjorde för bland andra UKIP (men också Green Party och walesiska Plaid Cymru) att vinna sina första mandat. Valdeltagandet sjönk nu till rekordlåga 23 procent. För första gången sedan 1984 blev Tories största parti.

Det stora genombrottet för de mindre partierna kom dock 2004. UKIP vann 16 procent och fascistiska British National Party 4 procent. Labour straffades hårt av missnöjet med Irak-kriget. Det är noterbart att Tony Blair – som aldrig förlorade ett parlamentsval – förlorade båda Europaparlamentsvalen under sin tid som partiledare.

2009 gick det ännu sämre för de stora partierna. UKIP upprepade sitt resultat från 2004 men eftersom Labour rasade till 15,7 procent – det sämsta resultatet sedan 1910-talet – räckte det för att bli näst största parti. Även BNP gick framåt och vann 6 procent. Valdeltagandet? 34 procent. Inte längre sämst i EU, utan snarare en liten bit under genomsnittet.

UKIP har alltså funnits med i brittisk politik i över 15 år nu. Det vore helt fel att prata om genombrott för ett parti som redan för 10 år sedan vann över 16 procent. Men som framgår av tabellen nedan, där resultaten för de största partierna i både EU- och parlamentsval visas, har UKIP inte lyckats omsätta EP-framgångar i nationella framgångar. De brittiska väljarna anpassar sitt röstande efter valsystem. Men detta har gällt när UKIP vunnit omkring 16-17 procent. Om UKIP nu når 30 procent är frågan om partiet kommer fortsätta vara lika chanslöst i parlamentsvalen? 

Valresultat i Storbritannien 1999-2010

Kommentar: Valresultat i procent i parlamentsval (2001, 2005, 2010) och Europaparlamentsval (1999, 2004, 2009).

Känslan av att UKIP under våren brutit igenom en vall är svår att komma ifrån. Nigel Farage anses till exempel av många ha vunnit debatterna mot Liberaldemokraternas Nick Clegg, tidigare i våras. Tveklöst har UKIP nu nått fram till väljargrupper som aldrig tidigare övervägt att rösta på partiet.

Enligt mätningarna kommer Labour göra ett bättre val än senast och väntas bli näst störst med omkring 25 procent. Tories tappar vilket kommer spela roll i Europaparlamentet. I nuläget är Tories det klart största partiet i den euroskeptiska konservativa gruppen ECR. Faktum är att inget annat enskilt parti är lika dominant i någon partigrupp i Europa, som Tories. Detta kommer att förändras efter valet.

En annan förändring med såväl inrikes- som Europapolitiska konsekvenser är Liberaldemokraternas förmodade ras. Med elva mandat är man idag en av de stora i den liberala gruppen ALDE. Med de två mandat som prognoserna ger blir man marginaliserade. 

Därför ska inte nazistiska partier välkomnas i skolan

2010 röstade 99,93 procent av väljarna på ett demokratiskt parti. Stödet för antidemokratiska partier är försvinnande litet i Sverige. Det finns inga indikatorer på att utfallet kommer bli särskilt annorlunda i september. Det finns goda skäl att engagera sig mot nazism och att oroa sig över vad som beskrivs som växande aktivitetsgrad i högerextrema miljöer. Men pratar vi politiska partier och parlamentariska församlingar är vi, även i ett europeiskt perspektiv, lyckligt lottade (igår vann ett nazistiskt och ett revolutionärt kommunistiskt parti drygt åtta procent var i de grekiska lokalvalen).

För det är just partier och parlamentariska val det handlar om när vi nu begåvats med en debatt huruvida nazistiska Svenskarnas Parti ska välkomnas i svenska skolor.

Det ska direkt sägas att detta inte förefaller vara ett praktiskt problem av några gigantiska mått. Det finns fler skolor i Sverige än det finns nazister. De 681 personer som 2010 röstade på Svenskarnas Parti skulle behöva besöka ungefär sju grund- eller gymnasieskolor vardera för att alla Sveriges skolor skulle få besök av en nazist.

Men argumentationen måste naturligtvis vara principiell. Skolverkets jurister hävdar att lagen inte ger utrymme för skolor att tacka nej till nazister. Att exempelvis enbart bjuda in partier som är representerade i riksdagen eller i kommunfullmäktige duger inte; om SvP hör av sig och också vill komma ska de välkomnas. Däremot, påpekar juristerna, ska de naturligtvis stoppas om de begår ett brott.

I Studio Ett idag påpekade Aftonbladets Karin Pettersson att detta inte är rimligt. Jag delar helt hennes uppfattning: nazistiska partier ska inte välkomnas till svenska skolor. Politik är ingen lekstuga, inte ens i skolan. Nazismen hör hemma i historieundervisningen, inte i skoldebatter. Politiska partier ska välkomnas i skolan som del av samhällskunskapsundervisning, men det ska vara riktiga partier med seriösa företrädare, inte Kalle Anka-partister.

Skolverkets argumentation är anmärkningsvärd, men tyvärr inte förvånande. Det finns en tondövhet här som känns igen från när myndighetens jurister häromåret läste igenom psalmboken för att avgöra vilka som var tillräckligt otydliga i sitt religiösa budskap för att tillåtas vid skolavslutningar.

Men det är inte ”objektivt” att välkomna alla partier – även om några råkar vara nazister – och det är inte ”objektivt” att rensa bort alla icke-sekulära texter och ritualer. Det finns ingen neutral spelplan, inget neutralt tillstånd. Det är en smärtsam kontrast mellan hur komplex skolverkets jurist beskriver frågan i Studio Ett och hur hurtigt objektivitet framställs som ett ideal på Skolverkets hemsida. Det borde vara tvärtom: det är objektiviteten som är innerligt komplex - ouppnåelig - medan beslutet att stänga ute nazister borde vara det enkla.

Däremot är det viktigt att vi som vill säga nej till nazister i skolan är tydliga och konsekventa i vår argumentation. Här brister det dessvärre på sina håll. I en debatt i Aftonbladets 20 minuter argumenterar Karin Pettersson ungefär som sin kollega Anders Lindberg i en ledartext idag: nazister ska förbjudas för att de är nazister. Det är ett självförklarande och därmed ogiltigt argument. Vi kan inte ha en särlagstiftning för nazister.

Karin Pettersson tar sin utgångspunkt i att elever inte ska behöva kränkas i sin skolmiljö. Det är naturligtvis sant, men det är en farlig utgångspunkt för att avgöra vilka partier som ska få välkomnas. Just nu protesterar tusentals människor mot Sverigedemokraterna, med argumentet att SD:s politik är kränkande. Barn till flyktingar från kommunistdiktaturer kan uppleva sig kränkta av Vänsterpartiets närvaro. Och så vidare. Det är av samma anledning inte upp till eleverna att avgöra vad som är kränkande yttringar i en skolmiljö – skulle denna princip tillämpas skulle t ex delar av historie-, sexual- och biologiundervisningen hänga löst.

Nej, ska partier uteslutas ska det ske på principiell grund med utgångspunkt i skolans värdegrund och med hänvisning till partiernas ideologi. Det naturliga här är att dra gränsen vid de partier som underkänner demokratin. Det är konsekvent, det är i praktiken ganska enkelt och, som framgår av de där 99,93 procenten, det torde också vara hyfsat enkelt att förankra denna princip hos väljarna.

Fotnot: I valet 2010 fick Rättvisepartiet Socialisterna 0,03 procent, Nationaldemokraterna 0,02 procent, Svenskarnas Parti 0,01 procent och Sveriges Kommunistiska Parti 0,01 procent. (Reservation för att jag inte känner till vad partiet "Enhet" (0,01 procent) har för ideologi.)

En vecka kvar - vänstern och populisterna framåt

Om en vecka inleds Europaparlamentsvalet då väljarna i Storbritannien och Nederländerna blir först ut bland de 28 medlemsländerna att utse totalt 751 parlamentariker. 

I parlamentet kommer dessa att fördela sig på sju eller kanske åtta partigrupper av olika ideologiska färger.

Men de europeiska partigrupperna går inte att rösta på. Istället är det de vanliga nationella partierna som ställer upp i EP-valet. Visserligen med ett större personvalsinslag än i exempelvis det svenska riksdagsvalet, men ändå tydligt underordnat partivalet.

I det nuvarande parlamentet är omkring 170 nationella partier representerade. De flesta av dessa är helt betydelselösa. Det betyder dock inte att deras representanter saknar meningsfull sysselsättning. Huruvida den enskilde centerpartisten Kent Johansson eller den enskilde vänsterpartisten Mikael Gustafsson får något uträttat i Bryssel beror helt på hur skickliga de är som individer att förhandla, skapa förtroende och bygga allianser. Det här delar de med samtliga svenska parlamentariker som alla utgör en liten minoritet av sina europeiska partigrupper. De relativt största svenska partidelegationerna i EP är Miljöpartiets respektive Piratpartiets, som utgör 3,8 procent vardera av den gröna gruppen. Minst är Kristdemokraterna: Alf Svensson utgör 0,1 procent av EPP-gruppen.

Annorlunda är det för de stora partierna från de stora länderna. Omkring 20 partier besätter tillsammans drygt hälften av alla mandat i parlamentet. Det spanska socialistpartiet har ensamt fler mandat än Sverige. Tyska CDU har fler mandat än de nordiska länderna tillsammans.

De åtta största länderna i EU (Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Spanien, Storbritannien och Tyskland) beskrivs därför numera ofta som ”swing states”: det är hur vindarna blåser i dessa länder som avgör utfallet i EU-parlamentet.

Jag har tittat på de största partierna i Europa och jämfört deras mandat 2009 med de senaste opinionsmätningarna från Pollwatch. Jag har valt ut de partier som vann minst 10 mandat 2009 och/eller beräknas få minst 10 mandat 2014. Det här kan på goda grunder sägas vara de viktigaste partierna i Europa, inte bara i kraft av sin storlek i parlamentet, utan också eftersom det är dessa partier som konkurrerar om regeringsmakten i de största medlemsländerna och därmed väger tyngst i ministerrådet. När ett parti som CDU – 34 mandat i Europaparlamentet och dominerande parti i regeringen i det största landet – byter ståndpunkt har det större effekter på europeisk politik än om hela politisk landskapet i ett land som Grekland eller Sverige förändras.

Som framgår av tabellen kommer valet sannolikt resultera i ganska stora omkastningar. Flera av Europas största högerpartier - tyska CDU, Silvio Berlusconis Forza Italia, franska konservativa UMP, polska högerliberala Medborgarplattformen, brittiska Tories, rumänska PDL, ungerska Fidesz – väntas gå kraftigt bakåt. Samtidigt ökar de stora vänsterpartierna  i Tyskland, Storbritannien, Italien, Portugal och Rumänien.

Framgången för populistpartierna märks även på den här sammanställningen. Tre av tio största nationella partierna i parlamentet efter valet kommer vara starkt EU-kritiska: brittiska UKIP, franska Nationella fronten och italienska Femstjärnerörelsen. Det är helt unikt i parlamentets historia.

Till valets stora förlorare hör som jag tidigare påpekat de gröna och liberala partierna. 2009 var fyra av de största partierna gröna eller liberala, 2014 ser endast tyska Grünen, men inget liberalt parti, ut att få minst 10 mandat. Brittiska Liberaldemokraterna vann elva mandat 2009 men väntas nu bara få två. Nästan lika illa ser det ut för tyska FDP som tappar från tolv till fyra och för de gröna i Frankrike som rasar från 14 till fem mandat.

Allt du behöver veta om högerpopulism inför EU-valet

Det som skrivs i svensk media om Europaparlamentsvalen i de övriga 27 medlemsländerna handlar nästan uteslutande om högerpopulistiska och högerextrema partierna. Tidningar, radio och TV erbjuder många och långa reportage, stort uppslagna grafiska illustrationer och i vissa fall specialsajter med stora mängder fakta.

Även om många reportage är välskrivna och de flesta – men långtifrån alla – fakta som presenteras är korrekta, är helhetsbilden ändå problematisk, på gränsen till vilseledande. Betydligt fler läser rubrikernas ”extremhögern får mer makt” än de tillhörande reportage där påståendena problematiseras eller ifrågasätts. Betydligt fler noterar att listan över högerextrema partier är väldigt lång och att nästan hela EU verkar vara fylld av dem, färre närstuderar siffrorna och gör en egen bedömning. Det är en ambitiös och välmenande men också ansvarslös journalistisk som premierar färgstarka bilder och wikipedia-statistik framför folkbildande analys.

Låt mig som ett korrektiv erbjuda detta blogginlägg där jag i några punkter summerar det viktigaste att veta på temat populism och extremism inför årets EU-val. Den som vill läsa mer hänvisas till min rapport ”Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?”.

1. Det finns ingen enad europeisk högerpopulistisk/högerextrem rörelse. Partierna till höger om Europas konservativa partier är mer splittrade än vad partierna till vänster om socialdemokratin någonsin varit. I Europaparlamentet har de hittills aldrig lyckats bilda en sammanhängande och välfungerande grupp. De allianser och partigrupper som bildats har alltid varit kortlivade, exkluderande och starkt beroende av enskilda individer.

2. Det sammanlagda stödet för EU:s alla högerpopulister och högerextremister kommer att öka. Från 51 mandat i förra valet 2009 till gissningsvis omkring 80 mandat nu. Som andel av mandaten i Europaparlamentet handlar det om en ökning från knappt sju till knappt elva procent. Nio av tio europeiska väljare kommer inte rösta på högerextremister eller högerpopulister. Detta är helt i linje med hur stort det genomsnittlig stödet för högerpopulistiska och högerextrem partier är i nationella parlamentsval i Europa.

3. Två partier står ensamma för hela ökningen. Enligt senaste mätningen från PollWatch 2014 ökar franska Front National från tre till 22 mandat och brittiska UKIP från 13 till 23. Dessa två partier kommer med all sannolikhet inte att samarbeta. Istället blir valet början på en intressant dragkamp mellan Nigel Farage och Marine Le Pen. Eftersom det krävs sju partier för att bilda en grupp i parlamentet och det totalt bara handlar om ett dussintal tänkbara samarbetspartners, är det inte självklart att båda lyckas. Om de lyckas handlar det om grupper med omkring 37-39 mandat vardera, dvs ca fem procent av mandaten i parlamentet. Detta är den konkreta maktbas Le Pen respektive Farage har att hoppas på.

  

4. Populism lönar sig, inte extremism. Stödet för fascistiska och nazistiska partier ökar inte. 2009 vann antidemokratiska högerextrema partier totalt 10 mandat. Enligt de senaste mätningarna skulle de få 8 mandat (fem för ungerska Jobbik, två för grekiska Gyllene gryning och, tack vare avskaffad procentspärr i Tyskland, ett för nynazistiska NPD. Däremot kommer de brittiska, rumänska och kanske även bulgariska fascisterna få säga hej då till parlamentet.

5. Populismen är inget högerfenomen. Dels är många av de s k högerpopulistiska partierna inte särskilt höger, åtminstone inte när det gäller ekonomisk politik. Dels växer populismen även till vänster (grekiska Syriza, spanska och franska vänsterkoalitionerna) och utanför vänster-högerskalan (Beppe Grillos italienska Femstjärnerörelse). Ett alltför snävt fokus på högerpopulism har paradoxalt nog gjort att det populistiska hotet mot EU till viss del har underskattats.

6. Den sammanlagda framgången för populister av alla kulörer – totalt sett handlar det om cirka 150 mandat i parlamentet för partier som med olika ideologiska utgångspunkter kan enas i sitt motstånd mot EU, globalisering och kapitalism – kommer få praktiska konsekvenser. Europaparlament blir mer splittrat än någonsin tidigare. Det kommer bli svårare – kanske rentav omöjligt – att bilda traditionella center-höger eller center-vänstermajoriteter. Av nödvändighet kommer därmed vänster och höger tvingas bilda storkoalitioner ännu oftare.

7. Det handlar väldigt mycket om just EU. Det svenska perspektivet på högerpopulismen är i någon mån väldigt svenskt: vi utgår från Sverigedemokraterna som norm och tycks tro att alla högerpopulister i Europa ser ut ungefär som SD. Men även om invandringsmotstånd förenar alla dessa partier är en viktig orsak till opinionsframgångarna att partierna blivit bättre på att fånga upp en stark EU-fientlig opinion. Detta är också den stora skiljelinjen mellan populistiska och etablerade partier i resten av EU: jag vet inget annat land än Sverige där ett parti - SD - är helt ensamma om att vilja minska invandringen. 

8. Inte sedan kommunistpartiet vann det italienska Europaparlamentsvalet 1989 har ett icke-etablissemangsparti blivit störst i ett nationellt val (till parlament- eller EU-parlament) i ett EU-land. Aldrig tidigare har ett högerpopulistiskt eller högerextremt parti vunnit ett nationellt val. Inför valet i maj toppar UKIP, Nationella fronten, Danske Folkeparti, holländska PVVoch grekiska Syriza mätningarna i sina länder. Inrikespolitiskt kan detta naturligtvis få stora konsekvenser i respektive land men också på goda grunder sätta bilden av 2014 års Europaparlamentsval som ett jordskredsval och den största demokratiska manifestationen mot fortsatt EU-integration åtminstone sedan de franska och holländska folkomröstningarna om EU-konstitutione 2005.

9. Det långsiktigt mest relevanta är emellertid vad som händer inom de etablerade partierna i Europa. Motstånd mot globalisering, mångkultur, migration och europeisk integration har aldrig varit något exklusivt för just högerpopulistiska eller högerextrema partier. Det är vilseledande att jämföra EU-länderna enbart utifrån frågan hur stora deras högerpopulister är utan att samtidigt ta hänsyn till kontexten. En huvudförklaring till frånvaron av framgångsrika högerpopulister i exempelvis Tyskland och Spanien är att de stora konservativa partierna alltid har stått för en restriktiv syn på invandring och integration.

Ulvskog och Schyman vinnare i kampen om media

Endast två veckor återstår nu till Europaparlamentsvalet. Kampen om väljarna är till stor del en kamp om media. Men vilka kandidater är det egentligen som syns? 

Jag har gjort en enkel sökning i mediearkivet för att se hur ofta partiernas toppkandidater förekommer i svensk media. Jag har avgränsat sökperioden till den senaste månaden, vilket med en generös tolkning kan sägas utgöra de första två tredjedelarna av valrörelsen. Jag har därefter jämfört med motsvarande period 2009.

Kommentar: tabellen visar antal träffar i Mediearkivet under perioden 2-6 veckor före Europaparlamentsvalet 2014 respektive 2009. En asterix markerar att partierna hade en annan toppkandidat 2009 (C: Lena Ek, KD: Ella Bohlin, MP: Carl Schlyter, V: Eva Britt Svensson, SD: Sven-Olof Sällströ, FI: Gudrun Schyman, JL: Sören Wibe).

De flesta av partierna får ungefär lika mycket uppmärksamhet för sina toppkandidater 2014 som 2009. I relation till partiernas storlek underpresterar framförallt Gunnar Hökmark som inte syns i media ens hälften så mycket som Marita Ulvskog. Ulvskog är den ende av EU-kandidaterna som under EU-valrörelsen har nått upp i en medienärvaro som är i nivå med en partiledare.

Medan Marit Paulsen även i år ser ut att ge Folkpartiet mycket uppmärksamhet har inte Lars Adaktusson blivit en särskilt synlig profil för KD. Adaktusson syns endast marginellt mer än vad Ella Bohlin gjorde 2009.

Den största förändringen för ett enskilt parti står Feministiskt Initiativ för. F! bör dock inte misströsta, att Soraya Post är nästan helt osynlig i media kompenseras mer än väl av att Gudrun Schyman haft en oerhörd medienärvaro den senaste månaden. Endast Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Jan Björklund och Jimmie Åkesson har synts mer än Schyman i media. Dock: även 2009 var strålkastarna riktade mot Schyman, då i egenskap av kandidat, vilket ändå inte resulterade i mer än 2,2 procent på valdagen.

För Piratpartiet är siffrorna nedslående. Christian Engström har inte lyckats tränga igenom medieväggen, trots att Piratpartiets två mandat rimligen borde föranleda medierna att granska hans och Amelia Andersdotters arbete. Piratpartiets medieskugga är i viss mån inte bara ett problem för piratpartisterna utan också ett misslyckande för medier, som inte tillräckligt granskar de som har haft makten. Engström syns mindre än vad Junilistans Sören Wibe gjorde, i motsvarande läge 2009.

Utöver partiernas förstanamn finns ytterligare en handfull kandidater som synts mycket i media. Anna Maria Corazza Bildt (M) skulle gå in på en femteplats på listan, mellan Hökmark och Adaktusson. De som hamnar närmast efter toppkandidaterna är Fredrick Federley (C), Olle Ludvigsson (S), Christofer Fjellner (M) och Cecilia Wikström (FP).

Inför utfrågningen av Marita Ulvskog: vänstervindar i europeisk opinion

Ikväll fortsätter SVT:s utfrågning av partiernas toppkandidater. Marita Ulvskog har fått förnyat förtroende av Socialdemokraterna och toppar partiets lista för andra gången.

Socialdemokraterna har haft blygsamma framgångar i de svenska Europavalen. Den här gången är målsättningen försiktig: efter en nedåtgående trend i de fyra föregående valen - 28,1 - 26 - 24,6 - 24,4 - hoppas man nu på ett trendbrott. Partiets officiella målsättning är 25 procent och sex förnyade mandat.

I Europaparlamentet som helhet ser det dock ljusare ut för socialdemokratin. För första gången sedan 1994 har den socialistiska/socialdemokratiska gruppen en rimlig chans att bli största parti. I den senaste mätningen skiljer blott fem mandat till kristdemokratiska EPP:s fördel. Tar man dessutom hänsyn till opinionssiffrorna för de partigrupper som vanligen röstar med vänstern respektive högern - den vänsterradikal gruppen GUE och de euroskeptiska konservativa ECR-gruppen - har vänstern helt ätit upp det försprång som högern haft i Europaparlamentet de senaste femton åren.

Tabellen visar andelen mandat för parlamentets höger- och vänstergrupper (siffrorna för 2014 baseras på de senaste mätningarna från PollWatch 2014)

Detta kommer att få konsekvenser. Om opinionssiffrorna blir valresultat kommer det inte längre vara möjligt att bilda en marknadsliberal center-högermajoritet i parlamentet. Den liberala gruppen backar, från drygt 11 till omkring 8 procent, vilket gör att de breda koalitioner som utgjort majoritet i Europaparlamentet i voteringar om den inre marknaden, frihandel och ekonomisk politik inte längre kommer att kunna återskapas.

Däremot kommer sannolikt socialdemokrater och socialister att fortsätta kunna bilda majoritet med liberaler och gröna i frågor som rör sociala rättigheter. Enligt senaste mätningarna samlar dessa fyra grupper drygt 48 procent vilket lär räcka lång väg, med tanke på hur drygt 10 procent av ledamöterna antingen lär bli grupplösa eller tillhöra svagt sammanhållna grupper utan tydlig agenda.

Summan av detta är att det kommer bli lättare att bedriva socialdemokratisk politik i Europaparlamentet. Vilket i praktiken numera oftast betyder ökad maktöverföring till EU. Det europeiska socialdemokratiska partiet vill ha mer gemensam ekonomisk politik, mer gemensam socialpolitik, mer gemensam arbetsmarknadspolitik. Listan över förslag är lång, och innehåller allt från eurobonds och sociala protokoll till kvotering till bolagsstyrelser och gemensamma regler för föräldraledighet.

En given fråga till Marita Ulvskog ikväll är hur bekväm hon, i egenskap av gammal EU-kritiker, känner sig att förespråka en ökad maktöverföring till EU.

Småpartiernas kamp om media kan avgöra EU-valet

Idag kom så äntligen en ny mätning av opinionsläget inför Europaparlamentsvalet. Dagens mätning är den första sedan februari vilket, som jag tidigare påpekat, gör svenska väljare till några av Europas sämst informerade, när det gäller kännedom om opinionsläget.

Kunskap om hur andra väljare tänker rösta är nämligen viktig. Att döma av dagens Sifo-mätning är det för fem svenska partier en helt öppen fråga huruvida de kommer att vinna representation i Bryssel eller ej. Piratpartiet, Centern, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samlar i denna mätning alla mellan 2,2 och 4,1 procent.

Nu är detta naturligtvis inte mer än en enskild mätning i ett jämförelsevis svårpredicerat val. De mätningar som gjordes i februari spretade en hel del och vi vet från tidigare EU-val att det kan svänga rejält i opinionen de sista veckorna innan valet. Det låga valdeltagandet gör att partiernas förmåga att mobilisera sina egna anhängare under de sista veckorna spelar mycket stor roll för utfallet.

Tidigare har de stora partierna haft svårt med mobiliseringen. Socialdemokraterna har i de fyra föregående EU-valen sjunkit från 28 till 24 procent av väljarstödet. Skulle de i maj nå upp till Sifo-mätningens 31,2 procent blir nog fler än jag förvånade.

Miljöpartiets 16,1 procent är nästan i nivå med partiets rekord från EU-valet 1995. Den gången profiterade MP på ett starkt missnöje med EU-medlemskapet. Nu gynnas MP sannolikt av att många väljare inför valet lyfter fram miljö- och klimatfrågorna som de allra viktigaste i EP-valet.

För de små partierna blir konkurrensen om medieuppmärksamheten stenhård. Här borde Piratpartiet, Centern och Kristdemokraterna rimligen gynnas av att de i kraft av sina nuvarande mandat i parlamentet också får ha med sina toppkandidater i utfrågningar och debatter. Samtidigt är den mediala satsningen inför EU-valet begränsad. När Agenda ikväll ordnar en partiledardebatt är inte Piratpartiet med, eftersom SVT betraktar riksdagspartiernas vårbudgetar som huvudämne, snarare än EU-valet. Det är logiskt, men beklagligt. Det finns gott om tid att prata nationell politik efter 25 maj, de sista veckorna före EU-valet borde Europafrågorna stå i centrum. Och TV4:s planerade partiledardebatt har redan ställts in, med hänvisning till att tre av de borgerliga partiledarna vägrade delta.

Sverigedemokraternas 4,1 procent är den sämsta siffra partiet fått i någon opinionsmätning sedan 2011. Den speglar de svårigheter som SD har att mobilisera sina väljare i Europaval. Det är välkänt sedan tidigare, vilket jag återkommande försökt påpeka som svar till dem som utan grund hävdar att EU-valet skulle vara gynnsamt för SD. SD har nu tuffa veckor framför sig när partiet riskerar att hamna i en för SD tämligen okänd medieskugga.

De senaste veckorna har media tacksamt följt Feministiskt initiativs valrörelse. 3,2 procent i dagens Sifo speglar den uppmärksamhet som partiet har fått. F! befinner sig nu på den nivå där bevakningen blir optimal för partiet: de är tillräckligt stora för att få mycket positiv media och tillräckligt små för att undslippa kritisk granskning av partiets politik. Media fokuserar dessutom nästan uteslutande på Gudrun Schyman, som inte kandiderar i EU-valet, snarare än på partiets jämförelsevis svagare toppkandidater. Att Schyman inte kandiderar är därför inte nödvändigtvis en nackdel för partiet (däremot misstänker jag att om hon hade kandiderat nu så hade såväl Stefan Löfven som Jonas Sjöstedt röstat på henne, för att säkert bli av med henne inför riksdagsvalet).i

Risken för F! är att man har prickat in toppformen lite för tidigt. 3,2 procent tre veckor innan valet är, med hänsyn till felmarginaler, inte nödvändigtvis så väldigt mycket mer än de 2,2 procent partiet landade på 2009. Den gången var det först sista veckan som media hakade på Schyman-tåget. Den kritiska frågan för F! är om journalisterna kommer hänga med hela vägen fram till valdagen.

För de som ånyo väckt liv i Junilistan är dagens mätning nedslående läsning. 0,3 procent och ett till synes omöjligt avstånd upp till vad som krävs för mandat.

Knark och katastrofer: en återblick på det första svenska Europavalet

Det första svenska valet till Europaparlamentet hölls i september 1995, nio månader efter att Sverige blivit medlem av EU. Valet blev en chans till revansch för folkomröstningens förlorare. Och den här gången vann de. Stort.

Det blev en valrörelse där ja eller nej till EU helt överskuggade eventuella sakpolitiska budskap, en valdag med rekordstort soffliggande och ett valresultat som gav ja-sidans partier en rejäl baksmälla.

Valets största förlorare var Socialdemokraterna. Socialdemokraterna närmade sig valet med stor ambivalens, splittrat som partiet var efter folkomröstningen. S-väljarna erbjöds konkurrerande listor: en ”ja-lista” som toppades av partiledningens kandidat Maj-Lis Lööw och en ”nej-lista” som frontades av Maj Britt Theorin. Vad partiet egentligen gick till val på var det få som visste. Samma dag som valmanifestet presenterades valde Ingvar Carlsson att avisera sin stundande avgång. Som väntat följde därefter veckor av intensiva spekulationer om efterträdare.

En av de många som tackade nej till valberedningen var Margareta Winberg, nej-sidans favoritkandidat. Men när så valresultatet kom – 28,1 procent – och det visade sig att Theorins lista var tre gånger så populär som Lööws konstaterade Winberg att ”det är nytt läge nu”. Snabbt skakade partiledningen fram intern uppslutning kring Mona Sahlin. (Ett par veckor senare briserade Tobleroneaffären, och resten är historia.) Sju parlamentariker skickade Socialdemokraterna till Bryssel, bland andra nej-profilen Sören Wibe, Göteborgs blivande kommunalråd Anneli Hulthén samt, sist in, en 32-årig Tommy Waidelich.

Valets andra stora förlorare var Folkpartiet. Maria Leissners enda valrörelse som partiledare slutade i vad de flesta i partiet beskrev som en katastrof:  4,8 procent var partiets sämsta valresultat någonsin (rekordet slogs sedan med en tiondel i efterföljande riksdagsval).

Till skillnad från Socialdemokraterna kunde Folkpartiet knappast skylla på en otydlig politik. FP var lika glasklara i sin EU-kärlek då som nu. Istället blev det väljarna som fick skulden. Valdeltagandet var enligt Leissner ”så skandalöst lågt att man inte skall dra alltför långtgående slutsatser” (SvD, 18/9) och på DN Debatt (30/9) konstaterade den blivande ministern Tobias Krantz under rubriken ”Utplåning hotar FP” att ”folket gillar inte Folkpartiet” . Längst gick John Ahlmark, politisk sekreterare åt partiets ensamme Europaparlamentariker Hadar Cars, som förordade att Sverige skulle lämna EU: ”EU behöver inga fler bromsande och visionslösa medlemsländer. Däremot behövs länder som ser framåt, som kan bidra konstruktivt och som inte är rädda för att kompromissa i detaljer för att nå omistliga mål. Sverige är idag inte ett sådant land. Därför är det bättre för Europa att vi går ur”.

Cars själv lovade dock att kämpa vidare: ”Folkpartiet kommer att fortsätta kämpa för en utvidgning av EU, mer miljösamarbete och intensifierad kamp mot knarket” (SvD 18/9).

Knarket representerades i valrörelsen i första hand av Miljöpartiet. Åtminstone enligt de borgerliga politiker som återkommande påpekade att en röst på MP var en röst på Europas drogliberaler.

Svårare hade MP att värja sig från anklagelser om att partiet gick sida vid sida med Östeuropas ex-kommunister och nationalister. MP var nämligen kategoriska i sitt nej till fortsatt utvidgning. EU var inte bara dåligt för Sverige – en utträdesparagraf var Miljöpartisterna främsta målsättning att arbeta för i parlamentet – utan också för hela Europa och därför gällde det att stötta de krafter som motsatte sig detta fredsfientliga stormaktsbygge.

De svenska väljarna fick Miljöpartiet i alla fall med sig. Hela 17,2 procent röstade grönt 1995. Varken förr eller senare har MP varit i närheten av sådana siffror.

Även det andra renodlade nej-partiet slog rekord. Vänsterpartiet – som till Bryssel inte bara skickade Jonas Sjöstedt utan också Jörn Svensson, en av VPK:s allra mest slipade ideologer under 1970- och 1980-talen – vann 12,9 procent. Den siffran har bara överträffats en gång (i 1999 års EP-val).

Av ja-partierna var Moderaterna hyfsat framgångsrika. 23,2 procent var ungefär i nivå med riksdagsvalet 1994. Carl Bildt var nybliven medlare i Bosnienkriget vilket inte direkt var en nackdel för partiet i valrörelsen.

De övriga borgerliga partierna var precis som Socialdemokraterna djupt splittrade. Centerpartiet gjorde dygd av nödvändigheten och gick till val med det famösa budskapet ”Nja till Europa”. Enligt partiledare Olof Johansson ett korrektiv mot de andra partiernas ”flåshurtiga” självsäkerhet. Övriga borgerliga partier var inte nådiga i sin kritik av Centern men väljarna var hyfsat nöjda: 7,2 procent och partiet fick skicka både en ja- (Karl Erik Olsson) och en nej-sägare (Hans Lindqvist) till Bryssel.

Kristdemokraterna hade överlevt en skräckfylld valnatt i september 1994,då man med 0,05 procents marginal klarade riksdagsspärren. Den här gången slutade det mindre lyckligt: hoppfulla prognoser i början av kvällen förbyttes i besvikelse när räknaren stannade på 3,92 procent. Såväl ja-sägaren Holger Gustafsson som nej-sägaren Birgitta Sacrédues fick stanna hemma.

Ja eller nej till EU var alltså den allt annat överskuggande frågan även i 1995 års val. Men även en del sakfrågor märktes. Det pratades miljö, det pratades arbetslöshet, det pratades huruvida det behövdes en ny folkomröstning om en valutaunion. 

Och så pratades det faktiskt en hel del försvars- och säkerhetspolitik. Valrörelsen sammanföll med att Frankrike provsprängde kärnvapen i Tahiti, dit såväl Margot Wallström som Eva Goës åkte för att protestera – vilket fick Bildt att muttrat om det olämpliga i att låta svensk utrikespolitik skötas av ”turistande statsråd”. När det sedan visade sig att Europaparlamentets EPP-grupp, där M och KD tänkte ingå, tog ställning för gemensamt EU-försvar fick den gamla nedrustningsrörelsen, anförd av Theorin, luft under vingarna. Theorin gick dock lite väl långt när hon inte nöjde sig med att ta avstånd från franska atomvapen utan också fördömde de Nato-bomber som framgångsrikt tvingat Bosnien-serberna till förhandlingsbordet. ”Våld löser inte konflikter”, hävdade Theorin medan verkligheten i Bosnien blev drägligare för varje dag. Det sistnämnda blev öppet mål för Sarajevo-partiet, kultursidornas hittills enda bidrag till svensk partipolitik, att gå i taket. 1,00 procent stannade dock Wilhelm Agrell, Per Svensson, Maciej Zaremba och Bibi Andersson på (bland annat med hjälp av en röst från undertecknad).

Partiernas valresultat i all ära, den siffrade det pratades mest om efteråt var 41,6 procent. Aldrig hade så få svenskar röstat. De stora orden lät inte vänta på sig:

”En demokratisk katastrof”, sa Olof Johansson. ”En katastrof för demokratin”, sa Mona Sahlin. ”Svenska folket har gett sig själva underbetyg”, hävdade Carl Bildt.

Statsvetare och opinionsbildare var oeniga om hur valdeltagandet skulle tolkas.  ”Chockerande lågt” och ”ett absolut bottenmärke”, konstaterade Peter Esaiasson, som ansåg att partierna svikit väljarna med otydliga valbudskap och undermålig information. ”Det är ingen katastrof för demokratin, men för politikerna”, menade Jörgen Westerståhl. Olof Ruin såg det inte som någon katastrof men konstaterade torrt att ”folk klarar inte tre val på så kort tid”.

Andra betonade att i en demokrati är det fritt att välja om man vill rösta. I polemik med bland annat DN:s ledarsida, som drev linjen att svenska väljare svek utvecklingen i Europa och i synnerhet de nyblivna demokratierna i Öst som strävade efter EU-medlemskap, konstaterade Ulf Bjereld och Marie Demker att talet om ett ödesval var överdrivet:

”engagemang och samhörighetskänsla kan aldrig tvingas eller piskas fram. Det kan vara växa ur en naturlig gemenskap, baserad på gemensamma värden, normer och intressen” (DN, 28/9).

I Svenska Dagbladet (25/9) letade istället Mats Johansson efter en ”psykoanalytisk förklaring” till det ”extrema svenska resultatet”:

”Den speciella svenska faktorn är socialnationalismen. Restsveriges ideologi som blir dominant i en tid av ekonomisk tillbakagång och som bygger på ett sammelsurium av regressiva attityder: förändringsrädsla, utlänningsfientlighet, utvecklingspessimism, längtan till nivellering och kollektiv korrekthet"

Det svenska valdeltagandet är numera i nivå med resten av EU men 1995 placerade sig Sverige drygt 15 procentenheter under EU-snittet. Detta väckte en viss uppmärksamhet internationellt, inte minst eftersom Sverige förknippades med högt valdeltagande. På resa i Tyskland några dagar efter valet fick Kungen reda ut vad som hade hänt med de svenska väljarna:

”They have misunderstood the game. Sorry to say it”.